Planering...

...är inte min starka sida. Jag hade ju planerat att planera och skriva I Called Him Gabriel i Januari/Februari, men som det ser ut nu så kommer det inte att bli så. Det står helt stilla mellan Gabriel och Iris. Däremot tappade jag bort mig i Steampunkens värld och måste alltså använda Safari browsern eftersom Firefox browsern som jag annars använder har närmare 100 tabbar öppna och laddar e x t r e m t långsamt.

Så, I Called Him Gabriel får vika hädan för The Stuff Dreams Are Made Of, ett Steampunk äventyr med flygande skepp och luft pirater.

Det roliga är att jag inte har läst en enda Steampunk bok. Jag gottgör det dock genom att se en massa Steampunk inspirerade filmer så som The League of Extraordinary Gentlemen, Treasure Planet, Atlantis: The Last Empire, och National Treasure 1 och 2 (men mest för att Nicholas Cage är med i dem) and The Sorcerers Apprentice, The Golden Compass och City of Ember (om ni inte sett City of Ember så rekommenderar jag den verkligen!)

Och så klart har jag redan gjort en framsida att visa upp. Den är inte färdig ännu, och i det här stadiet har bakgrunden hunnit vara svart, brun, blå, vit och beige, och just nu är den alltså mörkgrå... får se var den slutar. Jag gillar i alla fall hur titeln kontrasterar mot bakgrunden :) Jag kanske borde satsa på att bli bokdesigner istället :)

Måsta edita och lägga till:
Och ja, alltså, jag har redan halva den boken färdig planerad. :S Och det bara kom till mig, som om jag inte ens behövde tänka, fast jag har tänkt något liknande tidigare, fast i andra banor, så det var bara att vinkla om och fila lite på bitarna så passar de nästan perfekt ihop. Vilket nästan är skrämmande. Varifrån kommer alla de här idéerna? Det är som om jag har en idébank i skallen som poppar upp idéer lika fort som ett maskingevär. Jag vet inte ens om det är mina idéer. :S Och nu ska jag gå och sova. Klockan är för mycket redan och jag borde sova för länge sedan. God Natt och God Jul!

Nyårslöfte

Jag har aldrig avgett några nyårslöften. Aldrig nånsin. I alla fall inte vad jag kommer ihåg. Det har funnits såna här tankar att det här året ska jag försöka städa lite mer, äta lite nyttigare, men det spelar egentligen ingen roll, för jag äter vad jag vill ändå, och min lägenhet ser ut som ett bombnedslag emellanåt. Jag bryr mig helt enkelt inte tillräckligt om det.
Men i år! I år ska jag avge nyårslöfte! Och jag har redan funderat ut vad mitt löfte ska vara.
Mitt nyårslöfte för 2011 är:

Innan 2011 är slut ska jag ha skrivit 4 böcker, editerat dem och ställt dem i min bokhylla.

Kanske verkar lite mycket (men jämfört med min knasiga idé att skriva en roman per månad så tycker jag att den här idén är mera uppnåbar.)
Planen är alltså följande: 1 månad planering, 1 månad skrivning, 1 månad editering. Gånger fyra.
Men eftersom NaNoWriMo kommer också nästa år, och banne mig att jag ska vara med igen! :D så blir det lite justering i schemat, och eftersom man ska låta manuset ligga ett tag innan man editerar det. Jag funderar fortfarande om jag ska räkna in Then Came Mary i 2011's kvot. Jag räknar med att kostnaderna för att få dem printade (print on demand) kommer att ligga kring hundralappen € inkluderat transport, men jag måste ännu kolla upp lite fakta om det.

Men mitt år 2011 kommer alltså att se ut som följande:

Januari: Planera bok 2 (Vilket jag misstänker kommer att bli I Called Him Gabriel)
Februari: Skriva bok 2
Mars: Editera Then Came Mary (om det behövs nå mer, kanske eventuellt redan börja planera bok 3)
April: Planera bok 3 (Som eventuellt kommer heta Stuff Dreams Are Made Of)
Maj: Skriva bok 3
Juni: Editera bok 2
Juli: Planera bok 4 (Som troligen kommer att bli Drömfångaren som äntligen ska få rätning i ledet (Hej Tanja! ;D ) )
Augusti: Skriva bok 4
September: Editera bok 3
Oktober: Planera bok 5 (Som jag inte har en susning om vad kommer att vara, men jag kommer nog på nånting :) )
November: Skriva bok 5
December: Editera bok 4

Observera att jag ingenstans säger att böckerna ska vara läsvärda, jag vill bara se 4 böcker i min bokhylla med mitt namn på omslaget innan 2011 är slut. :) Bara för att det är kul, och jag har inte gjort något liknande utmanande tidigare.
2011 är året för stora skrämmande äventyr. Jag tänker satsa hela året på att skriva, för att se om författaryrket verkligen är något för mig. Jag måste bli disciplinerad, jag måste skaffa rutiner, speciellt skriv rutiner, och jag måste klara av "vanliga" livet också. Motion, äta, städa, jobb, vänner, oförutsedda händelser etc..
Det kommer att vara ett fullspäckat år, men jag har aldrig förr varit så inställd på att klara det.

Vilket stort skrämmande äventyr tänker du ge dig in på under 2011?

Jag har en provkanin

En mänsklig sådan dock. En snäll människa som frivillight läser igenom mitt manus. Det här är första gången en helt okänd människa läser något originalt jag skrivit (jag har ju skrivit fanfiction förut) men det här är alltså mina karaktärer, mina platser, mina, alldeles egna, ord. Och hon skrev en så underbar resencion av prologen och första kapitlet att jag hoppade runt av glädje efter att jag läst den.


"“…his worn leather coat almost grey with stains and his hair hanging in dirty stripes from his head. No, he looked like someone that hanged a lot around the train station at night trying to lure beautiful small girls like the secretary into dark alleys. Like someone who didn’t care whose life he spoiled.” This paragraph just jumped out at me. I have the image of a cat in my head (grey, stripes, hang, night, alley, spoiled)."


När jag läser hennes citat ur mitt manus känns det nästan som om det inte är jag som har skrivit det. Det är över en månad sedan jag skrev det och jag har inte ens läst igenom det själv, och det känns så främmande. Som om någon annan skrivit de där orden. Men sen minns jag att det är jag som skrivit de där orden och då blir jag så glad. För det betyder att jag kan skriva! och att det blir relativt bra när jag skriver - något som jag hela tiden oroar mig över, speciellt när jag skriver. :S och just nu är jag så sprudlande glad att jag nästan inte kan sitta stilla. Jag har redan dansat runt ett varv i lägenheten pga hennes kommentarer om mitt manus, men det känns som om det inte är tillräckligt, jag måste nog ta några skutt till. :)

Porträtt av mig av min 4 åriga kusin O. Det är ungefär så här jag känner mig just nu, med ett brett leende.

Lista: Andra författares skrivtips

Jag har nu surfat runt så mycket och letat tips att det har blivit en så lång lista att jag inte kan hålla koll på den längre i webbläsaren, dessutom så får ju ingen annan reda på dem om jag inte delar med mig, så här kommer en lista som jag kommer att bygga vidare på:

Skrivprocess/Skrivtips
Tips från Jurgen
Skriv-budkaveln far fram!
Tio steg till att bli en ungdomsförfattare 
Bli ungdomsfantasyförfattare - tio snabba steg 
Så blir du romanförfattare i 10 steg
Skriv en spänningsroman - 10 steg
Plot whisperer for writers and readers
On Writing   (måååånga linkar att klicka vidare på)
5 Tips for Instantly Improving Your Novel
Seven Ways to Show Character Growth
Revising as You Go is Procrastination
Författartips


Tryckerier etcetera:

ScandinavianBook
CreateSpace

Julklappar

Jag fick en julklapp idag, lite i förtid, men det värmer ändå. Speciellt som jag inte väntade mig någonting, och ännu mera speciellt eftersom den är från familjen. Vilken överraskning! Tack Mamma, Pappa, och 3*T! Jag blev jätte glad över den! (även om det är ett mjukt paket ;) ) Jag ska vänta till den 24 med att öppna den, sen ska jag sitta och mysa på kvällen med varma fötter och en kopp varm choklad (jag har redan listat ut vad det är ;p ).
Det värmer jätte mycket i det här dystra vädret att veta att det finns någon, någonstans, i ett annat land som tänker på en.

Som ett blixtnedslag

slog en ny idé just ner i min hjärna. Jag höll som bäst på att fila på min "query" - dvs brevet man skickar till förlaget eller agenten och berättar om sin roman och hoppas på att de nappar - när jag helt plötsligt i misstag skrev att Yaan måste få allt färdigt innan 2012 (bara för att sätta ett datum) och då slog det mig att den Mayanska kalendern har med saken att göra och innan jag visste ordet av hade min roman helt plötsligt fått en ny dimension.
Det är bara första utkastet ännu, lite på 50'000 ord (normala romaner brukar segla över 80'000 ord) men med den här nya infallsvinkeln till VARFÖR Yaan måste få allt färdigt (något som jag hittills bara kallat the Shift) så får allt en helt ny och djupare mening. Jag är så upphetsad över idén att jag nästan sitter och skakar, för jag måste få det nerskrivet. Jag måste göra lite efterforskningar vad gäller Maya-kalendern och sen väva in det i berättelsen om Mary.
Jag funderar fortfarande på POV (Point Of View) vem som alltså berättar, just nu är det en allvetande berättare som hoppar lite som den vill från huvud till huvud (vilket är lite rörigt emellanåt). Jag funderar på att göra det till Första person, från Mary's synvinkel, men då kommer man att gå miste om så mycket annat, så jag måste ännu fundera på det. Jag måste i alla fall gå tillbaka och bestämma hur jag ska väva in 2012 i det hela... Jag är så spännd på att se hur det ska bli när den är färdig. Om jag inte visste bättre så skulle jag nästan kunna tro att den blir helt super  ;-P

Wanstead Park eller om det heter Epping Forest (jag är inte säker) precis bredvid där vi bor. Ett underbart öppet fält där man kan ta en promenad och låta vinden blåsa bort dystra tankar :)

Nytt namn

Eftersom Terese inte är mitt första namn utan mitt sista förnamn så har det uppstått en del förvirringar. Hittills har jag lyckats övertala folk att jag verkligen heter Terese, tills jag började på B&Q.

Nu heter jag Petra, som är mitt första förnamn. Jag har en namnlapp som det står "Petra / Customer Advisor at B&Q" på och när de vill mig nånting så ropar de på Petra i högtalarna. Men jag börjar faktiskt vänja mig vid det. Vissa kallar mig dock Tessi fortfarande och vissa kallar mig Terese, men pekar sen oftas på min namnskylt och säger Petra, som tydlien uttalas "pett-raa", inte "peet-ra".

SNÖ!

Men inte här inte... här är alla så rädda att det ska snöa att folk går omkring och hoppas på att det inte ska snöa, för då blir det kaos, och folk fryser ihjäl, bussar krockar, och tåg står stilla - ungefär som i norden, fast snäppet värre (de ska alltid vara värre, de här europeerna)
Fast inget klår vår snö: Snart en halv meter snö i Helsingfors. Och jag är såååå avundsjuk. För det är ingen jul utan snö, så med den här takten blir det ingen jul...

Fast London klår nog Helsingfors flera gånger om när det kommer till juldekorationer.

Canary Wharf

Undrar vart julen tog vägen

Jag känner mig lite som låten som går "And so this is Christmas, and what have you done? Another year's over, and a new one's just begun..." Sådär lite melankoliskt deprimerad.

Det hade snöat här för någon dag sedan, men sen, eftersom det är England, och det förr eller senare MÅSTE regna här (det är tydligen lag på det) så har vi ingen snö längre :(

Jag saknar de djupa snödrivorna att pulsa runt i. Jag saknar att måsta se till att skorna sitter ordentligt och att det inte kommer in nå snö i dem när man pulsar. Jag saknar min vinterkjol (ja, jag har en vinterkjol) den är jätte varm, varmare än byxor faktiskt (fast inte om man åker pulka)

Lussebullar

Jag och Johanna gjorde lussebullar härom dagen. Över 30 stycken! Sen åt vi upp alla på tre-fyra dagar. Lussebulls-tokiga som vi är. Vi gjorde glögg också, eller Mulled wine. Det luktade som glögg, men snakade som varmt rödvin... Ingen hit direkt. Men vinet var faktiskt riktigt gott för att vara så billigt, det kostade inte ens 3£ för en flaska!

Men nu ska jag sluta vara så deprimerad över att det inte finns nån snö här, och snurra igång nån julsång på spotify. Sen ska jag leta reda på en kopp te att värma mig med (det är nästan lika kallt inomhus som utomhus här) och försöka mana upp lite Christmas spirit... (jag har åtminstone en chokladjulkalender, en Doctor Who chokladjulkalender :) )

Det är över nu

NaNoWriMo alltså. Och för andra året har jag vunnit... Det var inte en lika upphetsande känsla som förra året, för jag visste att jag skulle vinna, utan problem, det var ju bara att skriva ner allt...
Så, nu har jag ytterligare ett manus färdigt, bara uppfixningen som fattas, vilket jag har lite delase hänslor för. En del av mig är rädd att det ska bli tråkigt att fixa upp den, en annan del är helt på g med uppfixningen och jag håller redan på och planerar hur jag ska fylla ut manuskriptet så det blir en färdig bok. Lite kliar det i fingrarna att göra det nu, men jag ska vänta till nästa år (om jag orkar) och då läsa igenom hela saken, från början till slut, för att se om det finns några stora misstag, hål i berättelsen och dylikt. Och jag tror fortfarande att den har potential, vilket är lite skrämmande, men nånting som jag börjar vänja mig vid. Jag är nog ganska bra på att skriva trots allt... :)
Samtidigt som jag gottar mig i att ett manus är färdigt så har jag börjat fundera på ett annat manus. Först tänkte jag göra ett bokmanus, men sen tänkte jag: vafasen, jag ska ju studera Manus och Regi nästa höst, så varför inte göra ett film-manus? Debatten pågår fortfarande; Bok eller film? Film eller bok? Och hittills, eftersom jag inte kan låta det stoppa mig, så skriver jag på båda, dvs. ett film-manus och ett bok-manus. Vilket nog inte är det smartaste, men vad gör man? Jag vill ju skriva både och. :)
Nu ska jag gå och lägga mig, för första gången innan midnatt på... tja, det är väl på en månad nu.. vilken nattsuddaruggla jag varit! men nu ska det bli ändring på det. Nu ska jag gå och lägga mig i tid, och kliva upp i tid, och inte sova bort hela dagen (peppar peppar) :)

Slutet närmar sig

Picture by darkpatator. Creative Commons.

och jag vet inte om jag är redo för det. Delvis villjag bara få ett slut på det hela så jag kan gå vidare, men samtidigt är jag nästan rädd för att skriva klart berättelsen. Den ligger just nu snäppet över 48'000 ord, så jag har mindre än 2000 ord kvar. Det är ingenting. Det är mindre än en dags skrivande. Det skulle gå att få ihop på mindre än två timmar tillochmed. Men jag gör det inte. Jag bara hittar på andra saker att göra. Komma youtube, facebook, mailen, läser manuset till Matrix filmen... såna saker som skulle kunna definieras som procrastination.
Jag har också lagt märke till att berättelsen blivit mer ordig av sig. (Ett annat sätt att beskriva det skulle vara tråkig) Jag vill ha den färdig så fort som möjligt, så i princip skriver jag bara, jag berättar inte... (fast det kan ju bara vara som jag tycker) Men, jag är RÄDD för att avsluta berättelsen. Ja, jag är rädd. Det är riktigt skrämmande att tänka att snart skriver jag det sista ordet, snart sätter jag dit den sista punkten, och då... då har jag ännu en gång lyckats skriva en roman, med början, mitten och slutet. Precic som vilken annan författare som helst. DET är skrämmande!
I alla fall så tänker jag avsluta det här nu... eller imorgon... men jag har i alla fall bara en skrivsession kvar, sen har jag nått målet. En del av mig funderar om jag bara ska skriva på som vanligt och inte försöka nå slutet på berättelsen, utan bara nå upp till de 50'000 orden och sen fortsätta i december. Men en annan del är rädd att då kommer den att hamna i högen med alla andra påbörjade men oavslutade kadaver till berättelser. Och det vill jag inte. Så jag kämpar med att berättelsen ska nå sitt slut ungefär samtidigt som jag nåt 50'000-ords strecket. Vilket är jobbigt. För det betyder att jag bara skriver, inte berättar, och då blir berättelsen inte bra. (Den känns i alla fall inte bra)
Jag skuffade nyss in två helt nya karaktärer också, som är viktiga för Yaan. och kommer att vara viktiga för Mary... men jag betvivlar att jag får ut tyngden av deras vikt(ighet) på 2000 ord... Men deras intåg drog berättelsen bort från det uppräknande av händelser den blivit och drog den tillbaka till att vara en berättelse.
Jag skulle kunna dilla här hur länge som helts om mina problem och berättelsens problem, men ingen skulle bli klokare på det. Jag skulle kunna fortsätta på berättelsen, men... jag har redan skrivit nära 5000 ord idag, så det börjar kännas nästan lite overkill att försöka klämma ut ytterligare 2000 ord. Kanske jag bara borde vänta lite tills imorgon, när mitt ordförråd är uppladdat och nytt och fräsht och fortsätta då?
Då kanske det inte känns så hotfullt att avsluta berättelsen. Sätta den sista punkten. Jag kanske skulle kunna nå 60'000 ord innan december...
Kim M. Kimselius har skrivit ett bra blogginlägg om att skriva och att ha tid att skriva. Och jag känner verkligen att jag borde ha internet avstängt medan jag skriver! För så fort jag tar en paus, om än bara så lång som ett andetag, så förflyttar sig muspekaren till firefox och fingrarna knapprar in facebook.com innan jag hinner stoppa dem. Likaså hinner de knappra in hotmailen och gmailen med lösenord och allt innan jag ens hunnit blinka, och så är jag försvunnen på nätet i en timme, läser mail, uppdaterar facebook, kollar youtube, uppdaterar bloggen, läser andra bloggar... fast i nätet helt enkelt.

Fast i nätet eller inte så är jag fortfarande rädd för den sista punkten. Det känns som om det är spiken i kistan så att säga. Sen är den "färdig". En hel berättelse. Visst den kommer att kräva en viss del omskrivningar, men det är mera som att fylla på mellan den första stora bokstaven och den sista punkten, inte att flytta den sista punkten. Den sista punkten är ju trots allt den sista punkten. Allt annat därefter är omskrivningar, editeringar etc.

Jag har sista punkten fobi
:-S

Jag undrar om

man kan skriva en roman på lika lång tid som man läser den? Skulle det gå att skriva så snabbt?
Jag vet i alla fall med mig själv att om en bok tar för länge att läsa så tappar jag intresset. Just nu är jag inne i en liknande fas med Then Came Mary. Jag gillar den fortfarande, men just nu är det lite... långtråkigt... jag borde kanske skriva lite mera beskrivande än att bara recitera vad karaktärerna gör, för det gör det tråkigt. Det är i alla fall en lång väg till att öppna dokumentet igen. Annars brukar Scrivener vara det första programmet jag öppnar när jag startar upp datorn. Men inte idag. Jag har nu suttit och läst en berättelse på internet som jag hela tiden måste omvaluera min åsikt om. Först trodde jag den var fjantig, en sån där dålig ungdoms kärleks roman (i vissa aspekter håller jag den åsikten fortfarande) men det tycks ligga nånting djupt och mörkt i bakgrunden (som man får pusselbitar till lite nu och då) jag brukar vara ganska snabb på att pussla ihop bitarna, även om jag inte har alla bitar, och nu tror jag att jag vet hur det hänger ihop. Får se var den slutar. Jag har i alla fall tagit en paus från läsandet, för ögonen börjar ta ont.

Funderade på ifall jag skulle öppna Scrivener och skriva lite till, men kom sen fram till att min hjärna är nu full av den här berättelsen jag läst att det inte skulle vara jag som skrev om jag skrev nånting. Därför tänker jag gå ut och gå. Ta en promenad ute i det... inte direkt blå, snarare grå...  och reset hjärnan på min egen skriv stil. För inget är så jobbigt som att skriva nånting med en lånad skriv stil. Det känns falskt på nåt vis... speciellt då det är ens egna historier man berättar. Fanfiction är en annan sak, då lånar man ju författarend röst och skriver om andra äventyr med författarens karaktärer. Det är ett bra sätt att öva upp sitt skrivande... om man läst tillräckligt av författarens böcker för att kunna ha fångat upp dennes stil.

I alla fall, min hjärna håller på att dega ihop, så jag ska skynda ut så länge det inte regnar. Och sen återgå till Mary's historia. :)

Och bara för att jag pratar om historier så har jag en ny som snurrar i hjärnan... den heter I Called Him Gabriel, men jag har förbjudit mig själv att ens titta åt det hållet innan jag fått Then Came Mary klar. Vilket borde ske inom en vecka, för sen börjar december.

En liten galen del av mig undrar om det är möjligt att skriva en roman per månad. National Novel Writing Month året runt alltså. Och undrar hur länge idéerna skulle räcka, och ifall man skulle tröttna på det.

Jag tänker i alla fall försöka.

Så nu utnämner jag året 2011 till National Novel Writing Year!

(Jag återkommer i januari när jag ångrat mig ;) )

Jag blir alltid så

förvånad över det jag skriver. De hamnade ur öken in i djungeln i vad som egentligen var en dröm, och så dyker Lucifer upp igen, med sitt sneda flin. Och orden bara trillar ut... nästan. Senaste raden ser ut så här:

Mary looked into his brilliantly blue eyes for a long time before she made up her mind what to say. “I don’t trust you.”

Och just som Mary sagt det, så vände jag mig till henne och tänkte: "jahapp, och nu då?" Och jag sitter fortfarande och väntar på ett svar. Det är nästan som om de är i ett stale-mate. Ingendera kan röra på sig om det inte kommer en yttre kraft och skuffar till någondera av dem. Den yttre kraften skulle då vara jag. Och jag sitter och tittar på dem och undrar "Jahapp, och nu då?" Vilket ju inte direkt bådar gott för historien. Nu måste jag komma på ett sätt att sparka dem i baken, utan att det känns för påtvingat och få dem att smida planer tillsammans, vilket ju kommer gå som smort, speciellt då Mary just meddelat att hon inte litar på Lucifer.
Jag litar däremot på honom, och hoppas han kommer på nån briljant idé som får mig ur knipan, så jag inte behöver vara "författare", utan bara "nerskrivare" vilket det hittills har kännts som att jag är.

Ja, jag pratar med mina karaktärer. Och de pratar med mig. VI kommer inte alltid överens, men för det mesta brukar allting löpa fint... för det mesta... (och fråga mig inte vem Habriel är, han bara är... jag tror inte ens han själv vet vem han är, eller att- eller om han är... vilket känns ganska instabilt så här i längden.)
Nu ska jag återgå till romanen och kick some ass, för att se om det händer något... och innan folk börjar tro att jag är galen på riktigt.

Och igen för att inte bara babbla om romanen hela tiden, så fick jag jobbet! Yay! Visserligen är det bara halvtid, men alltid något! :D

Och okej, för att jag fortfarande ser på den genom rosafärgade linser så kommer här några rader till ur den. Jag har så enkel humor ibland...

After some minutes of strained silence Lucifer still laid where he had landed the second time, staring up into the ceiling. “What was that for?” He hissed through gritted teeth, and slowly sat up. He rubbed the back of his head with a hand and glared at Mary who was standing in the middle of the room, hugging herself.
“The… the… when Yaan and I left here last time…”
“He took you here?!” Lucifer was up in an instant and with great strides he was suddenly standing in front of Mary, with a menacingly dark expression on his face and demanded, “When?!”
“A couple of days ago… or… I mean… I think it was a couple of days ago, but since I’ve… you’ve…” Mary stuttered and took several steps backwards, but was followed by Lucifer. His blue eyes almost shimmered in the dank light that filtered through the greasy windows.
“You’ve been here before?” His voice was much calmer, but his expression was still dark.
Mary just nodded.
“With Yaan?”
Mary nodded again.
“What happened?”
Mary was about to nod again when she realized it wasn’t a yes or no question.

Om man bara skriver

så dyker det upp idéer att skriva om. För mig i alla fall.
Nu har jag kommit förbi den svåra delen och de har just... landat i en öken. Ja, du läste rätt, öken.
Jag har inte en blåblekaste vad de gör där, men nån förklaring kommer väl så småning om. Något har i alla fall gått på tok fel, och nu är Mary i knipa igen, i ännu större knipa än vad hon var tidigare, och nu är Yaan också indragen i det hela.
Jag kom också på nånting som någon försöker hålla hemligt, och det är så jätte spännande, för jag gillar hemligheter. Det kommer att avslöjas i slutet, tror jag. Och det ska bli så roligt att se hur det sker, för ingen av de inblandade har en susning om att så kan vara fallet (inte ens jag visste det förrän nu). Den enda som visste och har vetat i en hel evighet är Lucifer, men han är försvunnen... igen...
Nåja, han dyker väl upp igen i sinom tid, jag har i alla fall planerat en raid med honom och hoppas han dyker upp till den, annars vet jag inte vad jag ska göra.

För att inte babbla hela tiden om berättelsen så kan jag ju  meddela att jag fortfarande väntar på ett telefonsamtal från någon som vill ha mig på jobb... >.< och fortsätter skicka ut min CV till folk som skulle vilja ha mig. Men desto mer jag skriver desto mer inser jag att det är det här jag vill göra resten av mitt liv. Jag vill leva bland böcker! Jag vill verkligen bli författare! :)
Jag var ute på promenad idag, blev så trött på allt innesittande, och gick till parken i närheten av där vi bor. Och chockades av en man som kom gående över fältet - precis som i en scen med Mary. Han var svartklädd och hade en hatt, precis som scenen i boken. Och jag måsta vända mig om flera gånger för att titta om det verkligen gick en gubbe över fältet eller om jag såg i syne, om bokens värld har ätit upp mig helt totalt. Om han skulle ha kommit fram till mig och frågat efter Sycamore Hill Street 2 ja då skulle jag ha tuppat av på stubinen (för det är vad mannen i berättelsen frågade Mary). Lyckligtvis gjorde han inte det, och resten av promenaden var lika eventlös som en promenad en grådaskig dag bara kan vara.

Nu ska jag återgå till skrivandets värld och se om jag hittar nån förklaring till varför de är i en öken. :)

I brist på annat

att göra så sitter jag åter igen framför datorn. Jag väntar på ett telefonsamtal från ett företag, om de vill anställa mig eller inte. Håller tummarna att de vill.
Jag har lyckats komma upp i 29'000 ord. Vete katten hur jag gjorde det, men när jag kollade hur många ord jag skrivit så visade räknaren på 29'000. En glad överraskning, som betyder att jag ännu inte varit under dagens word goal.. ännu... peppar peppar :)

Just nu är det mentalt svårt att skriva, för det händer så mycket känsliga saker i Mary's värld att jag känner mig så skyldig som har dem att hända. Mary's mamma dog när hon var liten, och Mary har just fått reda på hur det egentligen gick till. Jag är själv chockad. Vilket gör det ännu svårare att skriva.

Jag plitade ner ytterligare några ord och nu står räknaren på 30'000 ord, vilket känns bra. Snart borde nedförsbacken komma tycker jag. Bara 20'000 ord kvar nu, och det var ju inga problem i början att plita ner dem... *host host*
Jag ska återgå till skrivandet i väntan på ett telefonsamtal. :)

Måste bara skriva

att romanen jag skriver är helt underbar! Jag vet inte varifrån jag får alla idéer, men det verkar som om alla idéer kommer prydda med blommor och midsommardoft. Just nu är jag jätte kär i den och tycker den är det bästa jag nånsin skrivit. (Jag kan ju ha en annan åsikt imorgon, vad vet jag, men just nu är den i perfekt symbios med mina tankar och idéer)

Här kommer en liten passage för att ni ska veta vad jag gottar mig i:

“I have a feeling whatever you’re thinking about it’s not in my favor?” Lucifer said and put a hand on Mary’s hands. Mary’s eyes narrowed.
“Are you threatening me?”
Lucifer simply nodded. “For everybody’s best I’d prefer if you didn’t loose yourself in your feelings. I’d like you to at least consider what I proposed!” his voice was low and the underlying threat could not be mistaken, but it didn’t bother Mary.
“But haven’t you already edited me? Isn’t that enough?”
“Your name’s still on the list?” He raised one eyebrow and nodded at the list.
Mary pulled her hands free from his grip and grabbed the papers. Her heart sank. Her name was still on the list. Zuu, Mary. The letters seemed to scream at her. Zuu, Mary. She closed her eyes.
“I offer you a chance to have a hand in your own destiny. Aren’t you gonna take it?”
Mary stayed silent for a while, her eyes still closed. When she finally opened then she discovered Lucifer sitting opposite her with a concerned expression. His eyes were the same colour as Yaan’s. Deep blue in the middle, sky blue at the edges.
“Yes.” She whispered softly. “Yes, I want a hand in my own destiny.”


Vad sägs om det?
Okej, jag erkänner, jag kanske inte är världens bästa författare och det finns ställen där den haltar, men själva historien, det som jag vill berätta, är en så underbart vacker sak at jag många gånger undrat om det verkligen är jag som har kommit på alla de här till synes briljanta idéerna.
Så just nu trippar jag runt på små rosa förälskelse moln, och hoppas att lyckan fortsätter.
En av de största set-back som jag har är att idéerna är så underbart vackra i min skalle att jag är rädd att glömma bort dem, eller inte få ut dem på rätt sätt så jag är rädd för att skriva ner dem :S (Tokig rädsla jag vet, men den finns där ändå)
Ovanstående passage tog säkert två timmar att skriva, och då menar jag inte att jag satt och ältade orden, nej, jag skrev första meningen, kollade fb, kollade youtube, kollade mailen, skrev en mening, kollade andra mailen, läste lite mera mail, kollade några bloggar, funderade om jag borde stänga ner internet, chattade på msn, kollade fb, skrev en till mening,  kollade youtube, lyssnde på en trudelutt på youtube, såg en animerad kortfilm på youtube, kollade mailen, kollade horosopet, konstaterade att jag hade bara några få ord kvar för att nå upp till den dagliga ordkvoten och skrev resten på tio minuter.
Förutom tiominutersdebatten om Lucifer skulle sitta kvar framför henne när hon öppnade ögonen eller inte. Det var frestande att ha honom spårlöst försvunnen så skulle hon måsta leta reda på honom innan hon kunde ge stii svar, och så skulle man ha fått in lite angst också om att hon skulle vara för sent ute eller något liknande. Men sen beslöt jag att det egentligen inte för berättelsen framåt, och läsaren vet redan hurdan Lucifer är... eller de tror sig veta hurdan han är.
JAG tror mig veta hurdan han är... jag trodde jag visste vem han var, men tydligen hade han flera shades of black än vad jag trodde, för när Lucifer introducerades i berättelsen var det här out of question. Första bästa chans och han skulle se till att Mary aldrig vaknade upp igen, och i den här scenen sitter de på ett café (!) och pratar som om de vore gamla skolkamrater.


Och om jag kunde skriva lika flitigt på romanen som här så skulle allt vara frid och fröjd.

Filosofi

Jag har varit lite schockad av min berättelse och huvudpersonens nära döden upplevelse att jag inte riktigt har vetat hur jag ska fortsätta. Tills nu. Jag bestämde mig för att Mary ska studera filosofi vid ett unversitet och blev så betagen av filosofi att jag, flera timmar senare, inte har skrivit ett enda ord till men däremot läst massor om filosofi och tagit diverse tester (bl.a. ett som säger att jag säger emot mig själv). Jätte intressant! Och så började jag fundera ifall jag vills tudera filosofi istället. Det är så jätte intressant med all metadysik, epistemologi, etik och allt det där.
Det fick i alla fall in mig på ett sidospår. Fast hela berättelsen har en liten hur-uppfattar-vi-världen dos. Vilket är intressant, för det kunde bli så mycket mer.
Det är nästan jobbigt att se hur stor potential en berättelse kan ha, men inte veta om man klarar av att skriva det. Jag tänker i alla fall försöka. Det blir nog ingen bästsäljare vid första utkastet, men efter lite omarbetning så kan det nog vara nånting att bita i.
Nu ska jag återgå till romanskrivandet. Mot 50'000 orden! (i bästa Robin Hood anda :) )

Jobbigt

Mitt alfabetsjobb (jag tror företaget heter RSM, men jag är inte säker) skulle ringa mig idag. Jag ringde till dem igår för att höra nör jag skulle komma på jobb nästa gång, efter många om och men fick jag lämna mitt telefonnummer och så skulle de ringa mig. Tio minuter efter att vi lagt på ringer de och säger att de ska ringa imorgon på morgonen (idag) men de har inte ringt.
Därför fortsatte jag mn jobbjakt och förde min cv till B&Q, som är ungefär som K-Rauta hemma i Finland (typ) och var på "intervju" och kollade runt.
Det är inte mitt drömjobb.
Mitt drömjobb skulle innebära att jag får vara kreativ. Vara med människor, hjälpa till, kunna ta det lugnt och få utlopp för kreativiteten. Det enda yrke som jag hittills hittat som skulle passa är Författare. Eller bildkonstlärare (men bildkonstlärare föreställer jag mig att är mer att få eleverna att vara kreativa än att själv vara kreativ) sen älskar jag ju att skriva. Och läsa böcker.

Om jag kunde bli en bokrecensent på heltid, och jag skulle få läsa vilka böcker jag vill.. det skulle vara ett jobb det. Men främst är det författare jag går och funderar på. Visst, det blir man inte över en dag, och man kanske inte tjänar tillräckligt för att kunna leva på det (såvida man inte heter Stephenie Meyer eller J.K. Rowling - att dra in Stephen King/Dean Koontz/J.R.R. Tolkien/Agatha Christie (skulle C.S. Lewis passa i den här uppräkningen?) i det här är lite som att vilja att första bilen man har råd att köpa är en porsche eller en murcielago istället för en enkel ford... (jag tror att ford är ett bättre alternativ om man vill ta sig från punkt A till punkt B))

Alla slår alltså inte igenom med sina böcker direkt, faktiskt så är majoriteten helt mediokra när det gäller försäljning av första upplagan. Sen kommer de där som har turen med sig (om man nu kan kalla det tur eller om det är skicklighet) som Christoph Paolini, Stephenie Meyer och J.K. Rowling som alla tre startade från absoluta nollpunkten. (Rowling kanske tillochmed låg på minus sidan innan hon klättrade uppåt) Och nu vet i princip varenda tonåring vem de är och vad deras böcker handlar om.

Jag vill också vara en av de författare som folk pratar om långt efter att första boken kommit ut. men det är ett senare bekymmer.
Mitt första mål är att se min bok i någon annans bokhylla än min egen (eller någon jag känners), eller se min bok i handen på någon på tunnelbanan eller på bussen.
Det skulle göra mig så lycklig.

Nu ska jag fortsätta på Mary's berättelse. Den är så spännande att inte ens jag vet hur den fortsätter. Karaktärerna kapade den redan första dagen och bestämde sig för att berätta en egen berättelse än den jag hade så noggrannt planerat. :D

20'000 ord

November är kanske inte den ljusaste tiden på året, men den här november har hittills sett ljus ut. Solen skiner emellan åt, det är inte särskillt kallt, lite mulet och regningt har det tock varit, men ingenting som man hakar upp sig på (men jag saknar slasket och kylan och mörkret).
Jag förlorade mitt jobb... eller "förlorade" kan man väl snarare säga, jag var bara anställd på probation, och när probation tiden gick ut så pratade jag med han som var ansvarig för personalen på pubben där jag jobbade och han sa att han tyckte jag var ganska långsam. Japp, jag är långsam, det är inget jag tänker käfta emot. Men om jag ska vara ärlig, vilket han också mindes när jag var på intervju och träffade honom för första gången - jobbet passade inte riktigt mig. Och det vet vi båda nu, med facit i handen. Jobbet passade inte mig. Jag gillade det stundvis, men om man nästan blir sjuk bara av att tänka på att fara på jobb - ja då är nåt fel.

Lite synd känns det nog att måsta gå efter en månad, när jag lärt känna alla andra olika, roliga, sura, smarta, effektiva, lata människor som jobbade där. Hittade några jätte goda vänner där också, som bestämde att vi definitivt skulle hålla kontakten även om jag inte jobbar där nå mer.
I alla fall, i fredags så var jag på en intrevju till en alfabetsfirma (jag minns fortfarande inte vilken bokstavskombination de heter, eller vad bokstäverna står för... NSD, NBS, NRS, RNS, NRD... nånting...) och jag fick jobbet som transcriber. Vilket betydde att igår när jag började blev jag visad till ett skrivbord, de öppnade ett word dokument åt mig, öppnade windows mediaplayer med en intervju, gav mig ett par hörlurar och försvann på möte.
Jag kännde mig minst sagt förvirrad, men jag var ju där för att transkribera så transkribera gjorde jag. Det tog 3,5 timmar att transkribera en 20 minuter lång svenskspråkig intervju till engelska! TRE och en halv timmar! Sen fick jag ta lunchpaus och efter lunchen fortsatte jag 3,5 timmar till men då hann jag bara 15 minuter eftersom intervjuaren pratade med så hög röst och den som blev intervjuad med så låg att jag fick ont i öronen och kunde inte höra vad de sa... sen kom samma kvinna som startat upp alla programmen och sa att jag kunde gå hem, och att jag skulle ringa Paul imorgon klockan 2. Jahapp, sa jag och gick hem. Så idag ska jag sticka in huvudet dit och fråga när jag ska komma nästa gång, för jag vet vad som händer om man ringer dit och frågar efter Paul. Han dyker aldrig upp.

November är också National Novel Writing Month och eftersom jag planerade så flitigt i oktober så nästan flyger min roman fram. Lite snubbel har det varit, men bara småtrassel, inget stort. Igår hade jag dock major procrastination bekymmer, men bet ihop och läste ett stycke som jag skrev i förrgår och sen bar det av på äventyr igen. Just nu är två av karaktärerna inbegripna i ett slagsmål med varandra (eller... att kalla det slagsmål är väl inte direkt rätt, det är bara en knytnäve som flugit och landat på en käke... hittills... jag vet inte vad de hittar på härnäst) och en karaktär håller på att dö i skuggorna om inte en av slagsmålskämparna tar sitt förnuft tillfånga och inser att våld inte löser någons problem och far och räddar henne. För hon behöver räddas, för hon är huvudpersonen, och det kommer inte att gå bra om hon dör.. Om någon vill läsa några stycken ur berättelsen (som just har snubblat över 20'000 ords gränsen) så hittas ett excerpt på engelska här: tereseh och så här kommer boken högst troligen att se ut (fast bokstäverna i titeln kommer förhoppningsvis se ut som om de håller på och trillar sönder):

Varmvatten

Jag visste inte att jag var så beroende av varmvatten - förrän jag blev utan det förstås. I princip sen söndag har vi varit utan varmvatten, för boilern var sönder. I måndags kom en gubbe och fixade den, men den var sen inte fixad ändå, och varmvattnet var ett minne blott.
Jag har alltså inte kunnat tvätta håret på flera dagar, och nu börjar det lite märkas, och det börjar bli lite irriterande och det betyder att jag måste motstå det iskalla vattnet som rinner ur kranen och tvätta håret i det. Vilket jag borde göra NU för jag ska på jobb om 2 timmar och det tar 1 timme att ta sig till jobbet.
På jobbet däremot har vi varmvatten... där är det nästan tvärtom, vi har bara varmvatten och man måste spola vatten länge för att komma till det kalla. Där är det också jätte varmt (värmen sipprar säkert upp från köket) så svetten rinner, och man bara längtar efter en dusch, som kommer vara iskall om man vågar sig på en. :/
Men förhopningsvis kommer de idag och fixar boilern idag... eller imorgon... förhoppningsvis den här veckan åtminstone.

Och så upptäcker jag allt fler och fler saker jag saknar i Finland, bl.a. en liten Terminator-Chihuahua med namnet Vieno.

Nu mot det kalla vattnet! Allons-y!

Sänghäng

Eftersom jag är sjuk, och i normala fall skulle jag hålla mig hemma i min lägenhet, dricka massor med te och gå med yllesockor på, läsa lite, kanske måla lite, slappa och ligga i sängen och se på film. Men nu är jag inte hemma, jag har inte tillgång till något kök, mina yllesockor är i väskan som jag igår drog iväg med till den nya lägenheten, mina målerisaker ligger på vinden och de böcker jag tog med mig har jag inte lust att läsa nu. Så jag sitter, ganska obekvämt, uppe i högsängen där jag ska sova tills på söndag, fullt påklädd, med ytterrock och halsduk också och surfar på nätet, tittar på gamla foton och saknar Finland ganska mycket.
Det är ganska kallt här, eftersom det är ett ganska stort rum, med högt i tak, fast de satt på batteriet (obs singularis) så är det kallt här... eller så är det bara jag som är sjuk. En rysk kille ligger i sängen bredvid, han är också sjuk, och just nu är vi de enda i rummet (fast just fanns här en flicka som hade krabbis, men hon skulle duscha och försvann)
På söndag flyttar jag och Johanna härifrån! Vi har som sagt hittat lägenhet :) en stor och rymlig. Det bor en sportcoach i den och han verkar jätte trevlig. Jag längtar så till på söndag så jag slipper sova i ett rum fullt med snarkande människor och människor som ska ha ljuset på mitt i natten och att hålla reda på mina saker hela tiden. Det har haft sina ljusa stunder och jag har pratat med en massa underliga/normala/gamla/unga/långtbortifrån/jättenära människor som har gjort allt från att leta jobb till lägenhet och sovt på hostell i 2 år. (det verkar vara lite att ta i...)

Just nu vill jag bara ha en soffa där jag kan sitta ensam och fundera, eller ett kök där jag kan gå och kika i kylskåpet med jämna mellanrum och konstatera "nej, jag är inte hungrig ännu" och "här finns ingenting jag vill äta" Jag vill kunna hänga upp min tvätt utan att behöva bry mig om ifall den är i vägen för någon om jag hänger den på sängen, jag vill kunna lämna datorn påslagen, mitt i rummet ta rocken i ena handen och nycklarna i andra handen och gå ut för att köpa en banan utan att behöva oroa mig ifall jag har en dator när jag kommer tillbaka eller inte. Det stämmer så bra det där ordspråket om att man inte vet vad man har förrän man blir av med det.

Jag har dessutom bestämt mig för att det blir bara ett år, jag vet inte om jag klarar mig utan Finland längre än det (om jag inte far hem över jul, vilket jag ännu inte vet om går pga jobbet) men jag saknar i alla fall Finland jätte mycket just nu. Man ska aldrig säga aldrig, och jag brukar inte planera så långt framåt i tiden eftersom jag brukar ändra åsikt ibland. Men hemma har jag "mina drömmars utbildning" som väntar på mig och kompisar och bekanta (och antagligen jobb om jag vill också) som jag just nu känner att jag inte kan lämna för alltid, jag måste tillbaka någon gång och ett år låter som en passligt lång tid. Fast om jag hittar nånting här som håller mig kvar här så kommer jag nog att överväga att stanna längre... eller komma tillbaka...
Världen känns helt plötsligt så mycket mindre och så mycket mera möjlig än vad den gjorde förut. Och det är inte alls dyrt eller komplicerat att flyga, det är bara att köpa biljetten och bege sig iväg!

Jag sitter och längtar till November också, något enormt, för det här året känns historien mer sammanhängande; jag vet hur den börjar, slutar och några av sakerna som ska hända i mitten och hur det ska komma till slutet. Så spännande! Kan knappt vänta med att se vart berättelsen tar mig. Novemner är ju så klart National Novel Writing Month: http://www.nanowrimo.org/

Lägenhet i London!!

Efter över en månads vistelse på hostell har jag och Johanna äntligen hittat lägenhet här i London! Den ligger i zon 3, så lite utanför är den nog, men med bra transport till centrum där vi båda jobbar. Jag tror inte jag skrivit om det heller, jag har fått ett jobb! Yay!
Jag jobbar på en pub i Westminster som heter The Sanctuary House Hotel (och alltså är en pub i samband med ett hotell) där serverar jag öl, mat, annan dricka och tar emot matbeställningar och städar av borden och plockar glas och disk och sånt. En riktig Barmaid :) Jag hade ju egentligen inte tänkt mig ett sånt här jobb när jag flyttade hit, men sen känndes allting rätt när jag var på intervjun, som om jag visste att de skulle anställa mig om jag ville det. Och nu är jag glad att jag sa ja. jag har träffat så många nya människor, blivit vän med underbara personer, och redan haft min första arbetsskada; i fredags när jag serverade en kund bakom baren och jag skulle hämta en ny vinflaska så snurrade jag runt utan att se mig för och sprang rätt in i en kollegas huvud, med näsan före. Som tur var så började inte min näsa blöda, vilket jag var jätte rädd att den skulle göra, men den tog hiskeligt ont, och min kollega sa att hon hörde ett knak när vi krockade.
Jag fick i alla fall sitta ett par tio minuter i bakrummet med ett ispaket mot näsan, medans mina andra kollegor ojade sig över mig och skrämde upp mig med att jag skulle få blåa ögon. Lyckligtvis fick jag inte blåmärken överhuvudtaget :) däremot drog jag på mig en hemsk förkylning och kunde i princip inte sova hela förra natten, var upp och spydde vid 2 tiden och sov större delen av idag, när jag skulle ha jobbat 12-23.30. Jag var så klart sjukanmäld, och jag ringde ikväll och meddelade jobbet att jag inte kommer imorgon heller. Jag avskyr att vara sjuk, alla muskler tar ont, jag kan varken prata, äta eller dricka för att min hals tar så ont och hela jag är kall och het om vart annat. Allt annat än roligt. Jag vill bara vara frisk så jag kan fara på jobb igen, jag saknar mina galna kollegor :/ men det är lite svårt när jag nästan inte ens klarar av att ta mig upp ur sängen.
Imorgon ska jag upp tidigt också, tillsammans med Johanna, och fara på National Insurance number intervju kl 9.30 och sen ska vi antagligen till banken och se om vi kan skaffa bankkonto. Så jag borde fara och sova nu, men ljuset är tänt i rummet och många är fortfarande vakna. Jag längtar så efter nästa söndag då vi ska flytta in i vår nya lägenhet :D

Två veckor i London

Jag har nu verit 2 veckor i London och tillslut lyckats hitta ett jobb. Yay! Jag jobbar på en pub, inte mitt drömjobb direkt, de serverar ju inga cocktails, bara öl och mat i princip. Det är ganska tråkigt ibland. De flesta kunder är medelålders kostymnissar som kommer in för lunch eller middag eller ett eller två par öl. SÅ det enda jag gör är i princip serverar öl och mat och tar emot matbeställningar. Men det är nånting, jag får åtminstone betalt för det. Och mina medarbetare är roliga. Få av dem är riktigt Engelska, många kommer från Polen och Italien eller Spanien eller Brasilien (nånstansifrån där de pratar spanska/porturgisiska/italienska eller nåt liknande) och åtminstone en från Lithuania. Men det är ett roligt gäng, och jag skulle inte stanna om det inte var för dem, för för jobbet skulle jag nog inte stanna...
Igår (och iförrgår) jobbade jag 12-23 vilket var väldigt jobbigt, men jag hade ledig dag idag, så det jämnar ut sig :)
Igår blev jag utskälld av en kollega också. Först trodde jag att det var nåt jag inte gjort när hon kom fram till mig och frågade vad jag hade gjort bakom baren.
Vår konversation gick ungefär så här:

"Tereza what did you just do behind the bar? Did you put the juices there?" med en väldigt skarp röst.
"Yeah, I just took out the orange and cranberry juice..."
"Did you do anything else??"
"Yeah, I put ice in the icebins, and I cut the fruit.."
"Why did you do that? Did someone ask you to do that?"
"Ummm... no... but, don't we need juices and ice?"
"Yes, we need juices and ice, but if nobody asked you to do it, then why did you do it?"
"Because I had nothing else to do... I shouldn't put ice in the icebins?"
"No, it is not your job! You're doing someone else's job, the person starting one hour before you should do that!"
"Ummm... Okay. But we need ice if customers come and ask for a coke or something."
"Yeah, and there should be ice there, I just don't know why there isn't… who started before you?"

Så, hela konversationen gick ut på att jag blev utskälld för att jag gjorde något som en annan skulle ha gjort redan innan jag kom på jobb... men sen var hon jätte vänlig mot mig och förklarade att det inte var mig hon egentligen var arg på utan den personen som inte hade skött sitt jobb. Sen skällde hon ut personen som inte hade skött sitt jobb på polska... Åtminstone tror jag hon skällde ut honom, det lät (och såg ut) så åtminstone..

Igår hade vi ett gäng på 30 pers som skulle ha mat och dricka och efterrätt... och vi var egentligen bara 2 personer på shift :S turligt nog stannade en annan på övertid och hjälpte oss, annars skulle vi inte ha klarat det, med allt springandes och öl-upphällandes och undan och framplockandes. Det var riktigt jobbigt. Men som bonus fick jag en chokladkake"bit" från köket (jag fick en hel plåt med restbitar) som jag tuggade i mig mellan varven.

First days in London

So... I came here on Thursday. That's almost 3 days ago... the time's really flown by. On Friday I didn't really do much, I was also going to "just rest my eyes a bit" and fell asleep at 7pm and woke up at 10.30pm-ish and was totally disoriented and fully dressed in a dark room. So I just went to bed after that :) Yesterday I went downtown to look for an adaptor, because my old one grew legs and obviously thought the grass was greener on the other side, and found myself in the middle of a protest against the Pope. I followed the porcession of demonstrants from Green Park to Trafalgar Square and then down the road that leads towards Big Ben. There were lots and lots of people. Quite interesting, so I found a place on a low wall, climbed up and sat there for like 2 hours, listening to different speeches, to the people booing and cheering and watching all the policemen and -women watching the crowd. It was a pretty calm demonstration, even though there were a lot of people.

I also met up with a lot of "old" acquaintances and then we went to a homeparty at about 2am after a little disoriented walking around in Elephant and Castle. That's why I came home at around 5.30 am and fell asleep at 6... I thought of staying up all night, the breakfast would anyways be served at 7 so I would just have to wait 1 hour, but since nobody else was awake I went asleep... and woke up at 10... so tonight I've had about 4 hours of sleep. But I feel quite alive anyways :)
Now I'm gonna head over to Roxy's to retrieve my bottle of water which I left there last night because I didn't want to have to carry it through half of Southwark... ^.^
I'd upload some pics I took of the demonstration, but the network's so slow around here that I'll postpone it until later.

Cheers!

Mot London

Jag beställde flygbiljett i fredags! (Observera singularis) Det är alltså en enkelbiljett till London :) Jag far den 16 September, på min lillebrors födelsedag, vilket känns lite nesligt, men jag tror jag hinner ringa honom på morgonen innan flyget lyfter. Sen flyger jag via Arlanda (har 1,5 timmar mellan flygen) innan jag landar på Heathrow airport klockan 12.50.
Det ska bli så spännande för, de två tjejerna jag ska leta lägenhet tillsammans med är inte där. Britt skulle ha varit där, men hon måsta åka hem till Norge och Johanna far inte dit förrän den 20, så jag kommer att vara några dagar "ensam" i London. Jag har fjärilar i magen!
Men helt ensam kommer jag ju inte att vara, där pågår en barskola för fullt, så jag kommer att ha svenskspråkiga att prata med, och så har andra elever från tidigare barskolor stannat där också, så det är nästan lite som ett svenskspråkigt samhälle. Vi var ju faktiskt flera gånger majoriteten svenskspråkiga i baren där bartenderkursen gick! (Vilket jag tycker är ganska coolt) Och så känner jag ju barskolelärarna, så jag är ju inte helt ensam... men det är ändå spännande! Nytt och spännande!
Det känns som om blodet i mina ådror har bytts ut, mot adrenalin, eller nåt bubblande, för hela jag vibrerar av livsenergi. Jag kan knappt vänta tills jag får kliva på planet och spänna fast säkerhetsbältet. Och känslan när planet just lättar från marken och man hänger mitt i luften, utan stöd av markytan. Jag vill dit genast!

Men först måste jag göra alla "tråkiga" saker, vilka egentligen inte är tråkiga, för de är alltid ett steg närmare London! Jag måste plocka sakerna ur lägenheten och städa den, för jag hyr ut den i andra hand till en bekant och hans flickvän. Om jag ska vara ärlig så trodde jag att jag hade mer saker än vad jag egentligen har. Fast jag har ju slängt en massa onödigt, och gett bort kläder och sånt... Det känns jätte bra att bli av med sakerna. Jag trodde innan att jag aldrig skulle kunna slänga eller ge bort så mycket saker, men just nu känns det som om jag skulle kunna bara ge nyckeln åt min bekanta och sen sätta mig på ett plan till London och strunta i alla saker. Men det gör jag inte. Istället packar jag ihop kläder, papper, småkrafs, pennor och sånt och sätter allt i det lilla vindförrådet (lite orolig är jag ifall allt kommer rymmas där eller inte...) Snart har jag inga personliga saker kvar i lägenheten och det känns nästan befriande, som om sakerna jag fört upp i förrådet inte längre finns och jag behöver inte längre oroa mig för dem.
Men än så länge finns det saker att göra. Jag måste bestämma vilka kläder jag ska ta med, och vilka jag ska föra upp på vinden. Jag måste packa alla köksattiraljer; glas, muggar, bestick, tallrikar, stekpannor, skålar, kastruller etc., jag måste tvätta kläderna som ännu är otvättade och så måste jag gå igenom sängkläderna och plocka ihop dem också. Men så småningom börjar sakerna på att-göra-listan bli färre och färre när jag stryker över dem jag har gjort. Imorgon väntar soff-kudde-syjunta med ordförande och några andra (vi renoverar vårt klubbutrymme) och om jag hinner därifrån tidigare så måste jag gå via två banker, och min internetleverantör innan de stänger. Jag måste också hinna hälsa på alla bekanta innan jag far, så jag har ganska fullt upp. Men det är kul, för jag ska till London! :D

Englandsresan

Det blev lite mycket att hålla igång två bloggar så jag skrev bara på Barskolans bloggsida, eftersom jag hade lovat dem att blogga för dem. Så, om någon vill veta hur min månad i London var i något komprimerat format så kan ni läsa här:

http://www.barskolan.net/blogg/mallis/hur-manga-byxor-ryms-det-i-en-resevaska/
http://www.barskolan.net/blogg/london/forsta-dagen-3/
http://www.barskolan.net/blogg/london/the-early-bird-catches-the-worm/
http://www.barskolan.net/blogg/mallis/alcohol/
http://www.barskolan.net/blogg/london/what-day-is-it-today/
http://www.barskolan.net/blogg/london/saturday-night-fever/
http://www.barskolan.net/blogg/london/you-cant-always-get-what-you-want/
http://www.barskolan.net/blogg/london/the-show-must-go-on/

Nu ska jag fortsätta leta jobb och lägenhet i London, för jag har bestämt mig för att flytta dit, åtminstone för ett halvår/ett år. Sen får vi se om jag stannar där, eller inte... :)

St Christopher's Village

det är där vi ska bo den kommande månaden. Just nu ligger jag uppe i en högsäng tillsammans med min mobiltelefon (som jag skriver det här på) i ett rum med ett tjog sovande människor. Igår kväll satt vi i närapå 3 timmar och pratade med de andra som ska gå bartenderkursen, vi är bara 8 stycken som ska gå den. Det tycker jag att är bra, då hinner man få mer personlig hjälp. Vi ska idag på förmiddagen till Camden och shoppa innan lektionerna börjar. Jag har inte bestämt mig ännu om jag följer med eller inte. Jag är hungrig och funderar på att fara på frukost. Men kanske inte ännu. Väntar på det andra gänget :)

På väg till London

Jag har inte hunnit med ens hälften av allt jag tänkte att jag skulle göra den här sommaren. Lite synd, men ingenting jag kan göra något åt just nu, för just nu planerar jag packningen till London.
Min syster och jag ska till London på Bartenderskolning. Vi ska vara där i nästan en månad. Vi far nu på söndag 1 Augusti och kommer tillbaka söndag 29 Augusti.
Det ska bli jättespännande! :D
Förra gången jag var i London var för nästan exakt ett år sedan, men då var jag bara där i 3 dagar innan vi for vidare genom storbritannien. Den här gången ska jag vara i London i hela 29 dagar! Lite orolig är jag emellanåt; tänk om vi inte hittar till rätt hotell, tänk om bagaget inte kommer fram, tänk om jag inte trivs där etc. Men sen tänker jag att det spelar inte så stor roll, jag har ju "semester" och efteråt kommer jag (förhoppningsvis) att ha ett bartender diplom. :)
Jag ser fram emot att få flyga igen. Jag älskar att flyga. Om det inte skulle vara så hiskeligt svårt skulle jag utbilda mig till pilot :) eller flygvärdinna. Så mycket gillar jag att flyga :) Speciellt take-off gillar jag, när man känner att jorden inte längre stöder under flygplanshjulen och man tycks hänga mitt i luften utan något som helst stöd. Det ger en liten frihetskänsla :)

Jag kom igår hem till Helsingfors från sommarjobbet i Vasa och har massvis med kläder att tvätta innan vi far. Igår var också Finlands varmaste dag i historien. Rekordet tidigare var från 1914 (eller var det 1904?) men nu har det alltså slagits med över 1 grad... jag tror att nvarande värmerekordet ligger på 37 grader. (kroppstemperatur :) )
När jag kom med tåget igår så måsta jag byta tåg i Seinäjoki. Varje gång jag har varit i Seinäjoki har vädret varit hiskeligt varmt och solen har skinit. Igår var inget undantag. Det som var undantaget var att det blåste något hiskeligt. Och det blåste HETT! Jag har aldrig varit med om något sådant tidigare. Det var som om tågstationen låg på en annan planet, där solen brännde, vinden brännde och allt var hett, till och med skuggan var het. Det var en otrolig upplevelse. Sen var det skönt att få komma in i ett någorlunda luftkonditionerat tåg (det tidigare tåget hade INGEN luftkonditionering, så jag satt med ett papper och viftade i princip under hela den resan för att inte dö av värmeslag) Tåget från Seinäjoki till Helsingfors hade dock luftkonditionering, vilket var en stor lättnad. Det var svårt att göra nånting i hettan så jag satt mest och dåsade, halvsov, åt lite morötter och drack vatten. Och lärde mig 4 av de 12 drinkarna vi ska kunna till måndag då bartenderkursen börjar.
Nu ska jag återgå till klädhögen som behöver tvättas.
Jag vet inte om jag kommer att hinna blogga under Londonvistelsen men jag ska försöka.
Kom ihåg att dricka mycket vatten i hettan, det behövs!

Bookaholics anonymous...

Bilden ovan är tagen från Rainbow of Books (Explore #93) 

... borde jag gå med i. När folk frågar mig hur många böcker jag har brukar jag skämtsamt säga att jag slutade räkna dem efter 200. Vilket i och för sig är sant, men jag tycker att 200 böcker egentligen inte är nånting att skryta över... jag tycker det är ganska mesigt. Därför förstår jag inte folks förvånade uttryck när de förstår att min kommentar "jag slutade räkna vid 200" är sann. Jag slutade räkna vid 200, för jag hade en buss jag måsta hinna till, och sedan dess har jag inte räknat mina böcker. :)
Jag borde göra det igen, och ta reda på hur många skönlitterära verk jag har stående i bokhyllan och hur många som är fakta/undervisnings böcker. Jag har också planerat att göra ett register på vilka böcker jag har, vilka jag har läst och vilka jag änn har oläst.
Det som grämmer mig mest, och som jag skämms för att säga, är att en stor majoritet av böckerna ännu är olästa. När jag har lite tid över och tänker "Nu ska jag läsa en bok!" så väljer jag av någon anledning ofta en bok som jag redan har läst.
Jag har funderat länge på det här fenomenet men inte egentligen kommit fram till något svar. Jag kan alltid spekulera... Ibland tänker jag "jag vill ha nånting lätt att läsa" och plockar då en bok jag redan läst. Jag har funderat ifall det beror på att böckerna jag köper är svårlästa, och att läsa en redan läst bok skulle vara lättare än att börja på en ny. Sen tar jag mig en titt i bokhyllan och konstaterar att den tyngsta boken jag har är nog Robert M. Pirsigs bok Zen and the Art of Motorcycle Maintenance: An Inquiry into Values och den därpå följande Lila: An Inquiry into Morals. Jag har Crime and Punishment stående i bokhyllan också som jag började läsa, men inte läste färdigt... det var inte för att jag tyckte att den var svårläst, mest för att jag inte hade lust att läsa den just då. Men Zen and the art of Motorcycle Maintenance både ville jag och hade lust att läsa. Men för att citera en lärare som jag hade för länge sen "Det bara inte går." I och för sig är det nu över två år sedan jag försökte läsa den, om inte tre, så jag kanske har mognat för att kunna förstå vad jag läser. Men min poäng var att jag tycker inte att jag har speciellt svårlästa eller "tunga" böcker.
Så varför väljer jag att läsa en redan läst bok istället för en ny? Rädd för det nya? Orkar inte sätta mig in i andra författares karaktärer och håller mig till de författares karaktärer som jag känner? Rädd för att den nya boken ska vara en besvikelse? Men hur är det då med de böcker i serie, som jag vet att inte är besvikelser, men ändå läser jag dem inte?
Dan Simmons böcker Hyperion, The Fall of Hyperion, Endymion och The Rise of Endymion står alla fyra i min bokhylla, och gissa vem som har läst bara första boken? Gissa vem som tyckte första boken var jätte bra och som skulle läsa de andra? Jag. Men jag har inte gjort det.
Likadant med Ursula K. Le Guins böcker. Okej, The Earthsea Quartett läste jag ut nästan i ett sträck, och jag satt med näsan i The Other Wind och Tales From Earthsea tills de var utlästa de också. Sen köpte jag flera av hennes andra böcker för jag tyckte att hon skrev så bra. Men jag har inte läst dem.
Och nästan varje gång jag går in i en bokaffär kommer jag hem med två tre böcker till. Böcker som hamnar i en hög, för att bokhyllan är full. Böcker som samlar damm och som jag inte har läst.
Jag skulle vilja kunna läsa lika snabbt som The Doctor i den brittiska serien Doctor Who (som för övrigt är en superbra serie). Han bläddrar bara igenom boken, sådär med ena tummen, så att sidorna flyger förbi i rasande takt. Sen säger han "Hmm, sad ending" och lägger boken ifrån sig. Om man skulle kunna läsa så snabbt och allt skulle fastna som om man läste vanligt så skulle jag vilja lära mig den tekniken.
Jag tänker förresten skaffa så många böcker att jag kan göra som på bilden ovan :)Just nu ser det bara ut så här:

Min första bok

Så här ser den ut... min första bok :D och ja, jag är verkligen så hyper som jag ser ut på bilden. Jag kunde knappt andas när jag kom hem och såg paketet ligga på golvet och vänta på mig. :D

För de som inte hängt med så är det alltså min första vinnande National Novel Writing Month roman som jag skrev i november 2009. National Novel Writing Month (NaNoWriMo) går ut på att man skriver 50.000 ord i november och alla som har verifierat sina 50.000 ord innan 1 december har vunnit. Som vinst får man ett certifikat som man kan printa ut själv och endel företag sponsorerar genom att ge rabatter på deras tjänster eller varor etc. till de som vunnit. En av sponsorerna var CreateSpace som lovade en gratis "proofcopy" (författarens första exemplar där de sista felen borde upptäckas innan boken trycks i flera exemplar) till alla som vann. Och det här är alltså min proofcopy :D

Det är inte det bästa jag har skrivit, och jag kunde verkligen ha gjort den bättre om jag börjat i tid (jag har haft 7 månader på mig att få den finslipad, men gissa vem som valde att ignorera den de första 6?)
Historien är ganska bra tycker jag däremot, den är helt underbar i min hjärna. Tyvärr är det bara ungefär hälften av hela skapelsen som fått form på papper, resten flyter runt som små moln och idéer i min hjärna.
Nu har jag början, så det är bara att fortsätta :D tror jag ska skriva lite på Drömfångaren ikväll (om inte datorn blir för het (det är otroligt hett här))

Men nu ska jag till citymarket och köpa glass i stora lass. Jag ska köpa den dyraste godaste glassen och fira att jag nu kan vifta med en bok och säga "Den här har jag skrivit" :D

Anfallen av en fågel

I söndags, då jag bestämde mig för att ta en vända till affären för att köpa mig lunch till måndagen, stötte jag på en av mina karaktärer i Drömfångaren.
Jag gick ut från porten och igenom det lilla grönområdet som skiljer höghuslängan från vägen och såg en kråka sitta uppe på en lyktstolpe. Precis som Övervakaren gör i boken. Kråkan kraxade hotfullt när jag närmade mig lyktstolpen och när jag hade passerat den med några meter gled den tyst ner, utan att jag hörde något, förrän den nästan snuddade vid mitt huvud innan den flög iväg.
Jag blev ju helt vettskrämd, och genast började mitt hjärta bulta i bröstet. Tänk om den anfaller mig fler gånger? Jag höll ögonen på fågeln som nu satt och iakttog mig från ett träd. Jag hade ca 50 meter kvar till affären när den gjorde ett anfall till. Den gled så tyst att jag inte märkte den förrän den var precis ovanför mig och flaxade med vingarna.
Om den var ute för att skrämma mig så lyckades den definitivt! Den flög upp i en björk på andra sidan vägen och jag höll mina ögon på den och tänkte att den här gången ska jag inte låta den överraska mig. Jag vände bort huvudet en sekund för att se efter var jag gick och swish, så nästan snuddade den mitt huvud igen. Jag behöver knappast säga att jag sprang de sista meterna till affären och nästan kastade mig in genom dörrarna.
Något sådant har jag aldrig varit med om förut, och det skrämde mig. Det var precis som jag har planerat att ska hända i boken; Mia blir anfallen av en stor mörk fågel. Och så blir JAG anfallen av en stor mörk fågel! Måste ju säga att jag hade skräckscenarion från Hitchcocks The Birds rullandes framför mina ögon när det hände.

Har det nånsin hänt dig? Har du nånsin råkat ut för något som du skrivit om efter att du skrivit det?
Har du nånsin blivit anfallen av en fågel?

Ny blogg

inte till mig alltså, till min syster. Och jösses vad problem vi hade med att skapa den. Det slutade med att vi satt tre stycken vid varsin dator, varav en befinner sig ca 400 km härifrån (min syster), och försökte få till stånd en blog åt min syster. Det slutade med att vår moster, som jag för tillfället bor hos, och som av oss tre är den som vet minst om datorer, fixade den. Tanja och jag kom bara till en sida där man skulle måsta verifiera sitt konto med ett sms, vilket ingen av oss ville göra.

Men slutet gott, allting gott och nu har min syster äntligen en blogg :)
Jag vet inte hur ofta hon kommer att blogga, men ta och kika in på den så blir hon (och jag) glad.

(och efter att moster nu har språkgranskat min blogg tänker jag nu säga godnatt. Skriver ett längre blogginlägg imorgon, eller på torsdag, när jag har tid (klockan är mitt i natten här))
God natt :)

Sommar och jobb och drömmar

Jag började i måndags jobba på Evangeliska Folkhögskolan i Österbottens Sommarhotell, och jag städar, bäddar, tvättar, manglar och stryker, tar emot gäster och bokningar och svarar på mail och i telefonen. Ett ganska mångsidigt jobb som egentligen inte kräver så mycket tänkande vilket är jätte skönt.

För då kan jag tänka på allt jag vill skriva, komma på nya ideer, karaktärer, idéer osv. Det får mig i en sån sinnesstämning att jag kan vara helt koncentrerad på att mangla medan mitt undermedvetna gör underverk. I måndags natt drömde jag om en bok, just innan jag somnade, så att jag fortfarande var vid medvetande och lyssnade på när mitt undermedvetna planerade en berättelse. Jag tyckte att det var så bra att jag slog upp ögonen för att skriva ner det, och då försvann det genast. Jag kom bara ihåg en mening, som jag skrev upp, nånting om att alla ville vara 'den siste', sen lade jag mig ner för att sova igen och genast var jag tillbaka och lyssnade på när planerna lades, den här gången försökte jag lägga på minnet, utan att öppna ögonen direkt, men så fort jag försökte komma ihåg vad jag tänkt så kände jag hur det tonade bort.
Lite som att försöka gripa tag i vattenstrålen, man ser att den är där, men man kan inte ta tag i den, och när man försöker ta tag i den så försvinner den, det är inte längre en fin vattenstråle utan mera droppar som faller. Eller som att försöka krama ett moln. Jag fick i alla fall en underlig mening nerskriven, som jag medvetet inte vet vad betyder, men jag känner att någonstans i mitt undermedvetna finns förklaringen till den underliga meningen. Jag önskar att jag någon gång skulle få veta vad det betyder, kanske "drömmer" jag om samma sak ikväll igen? Vem vet?

Jag håller som bäst på och redigerar The Speed of Darkness... har kommit så långt som till sid 22 och har redigerat bort flera onödiga sidor, så slutprodukten kommer att bli kortare tror jag. Samtidigt har jag börjat förbereda mig för November igen, och har tom. skrivit en storyline (som till min egen stora förvåning innehåller speldjävulens syster! Av alla personer :D ) och någon kort scen och massor  med idéer till den och andra historier.
Jag intalar mig själv att om jag fortsätter skriva så kommer de att anta mig på Arcada, och så kommer jag in på film och tv utbildningen och får börja skriva manus med mera ^.^ och sen kanske jag får regissera/skriva manus till en film :D och jag har till och med börjat fundera på filmer jag skulle kunna skriva. Jag har inspirations överbelastning, och jag njuter varje sekund av det :D

Sista vanliga skoldagen

Och jag har inte gjort nånting. Jag har suttit längst bak i klassrummet och sett på när elever fått ut prov, erkänt att de börjar gråta ifall de får fyra, hurra högt när de blivit godkända med nöd och näppe, och suttit absolut tysta och stilla och sett på Pippi Långstrump på de sju haven (den där Pippis pappa har blivit tillfångatagen av Blodsvälte och Jocke med kniven, och papegojan Rosalinda som kraxar: "aaark, vad sa du nu då? knubbis! Aaark, ska jag sticka kniven i dej, aaark") och då fick de välja mellan the Simpsons och Pippi och de valde Pippi :)

En elev blev riktigt förvirrad när han såg mig komma in i klassrummet två gånger (han märkte inte när jag gick ut) och utropade förskräckt: "Va? finns det två av dig?!?" och snurrade runt i stolen för att se ifall det fanns en till mig längst bak i klassrummet. Tredje gången jag kom in i klassrummet tyckte han att det var ju "värsta matrix juttun" och när en lärare som heter Anders kikade in i klassrummet så hälsade samma elev på honom med "Mister Anderson." Fjärde gången jag gick ut ur klassrummet för att hjälpa läraren påpekade samma elev: "nu ser jag när du går ut."
Det märktes på eleverna att det var sista vanliga skoldagen, de var mycket mera avslappnade och mera lössläpta än vanligt (det uppstod nästan en brottningsmatch mellan två elever) och på måndag börjar specialveckan, med specialprogram, och på onsdag ska jag till Sveaborg :D

Nu ska jag tvätta kläder och städa lägenheten för moster och hennes familj kommer på besök imorgon.

Urvalsprov och intervju

Jag skrev urvalsprov till Arcadas Film och Tv linje igår och blev till min stora förtjusning skickad vidare på intervju idag. Intervjun gick bra, ganska otroligt bra, om jag får säga det själv, om jag skulle vara intervjuaren så skulle jag anta mig själv, helt klart. Jag har varit på soligt humör trots att regnet öser ner från en grå himmel, för det kändes så bra efter intervjun. Nu är det bara att vänta på brevet som kommer i juli och meddelar om jag blir antagen. *håller tummarna*

Jag har också printat ut manuset på boken jag skrev i höstas (den jag skrev om i förra inlägget) 127 A4 sidor blev det. En hiskelig hög, och till mitt stora förtret så krånglade skrivaren så jag fick gå efter vaktmästaren (jag skrev ut den på Uni, är inte helt säker på om man får göra det, men man får 600 sidor att printa per termin, och jag tycker det är studerandens ensak vad de printar ut, men lite nervös var jag när vaktmästaren kom och tittade) Nu vet jag vad man ska göra ifall den röda lampan lyser och ingenting händer, vilket hände fyra gånger till innan jag hade alla sidor printade :S Men det var inte mitt fel! :)

Nu ska jag läsa igenom den med en röd penna och stryka och ha mig så mycket jag kan :D

42 och en bookcover

Det här är mitt 42:a blogginlägg och jag tänkte "fira" det med att säga att på tisdag firas Towel Day, i minnet av Douglas Adams. :) Och alla vet ju att svaret är 42 ;)

Jag tänkte också fira det med att lägga upp en bookcover till en novell/bok som jag skrev förra året. Om jag får den färdigt editerad och inskickad innan första juli får jag en gratis proofcopy av CreateSpace (för jag har en gratis-kod) :) jag vet inte om det funkar, men jag tänker försöka, och i såfall kommer den förmodligen att se ut så här:


Med reservation för eventuella ändringar. Den här kommer antagligen heller inte att hitta vägen ut till marknaden. Tyvärr :) jag vill bara ha den i min egen bokhylla :D

creative flow och tankekarta

idag, när jag satt och övervakade några klasser i datasalen fick jag plötsligt en idé och wikipediade "time travel" och det ena följde på det andra och en timme senare hade jag gjort en tankekarta.
Det är lite svårt att se, men eftersom det är jag som har gjort den så vet jag i vilken "ordning" den ska läsas. Den började i alla fall med cirkeln i mitten där det står "The importance of events" och är egentligen slutdelen av en frågeställning;
Om man skulle resa i tiden, så skulle man påverka historien. En av teorierna hur man påverkar historien är att historien hindrar automatiskt dig från att ändra stora historiska händelser, medan den tillåter små ändringar. (t.ex. om du skulle resa tillbaka i tiden för att hindra Abraham Lincoln från att bli skjuten så skulle historien hitta på ett sätt att hindra dig)
Och min första fråga löd: hur vet historien vilka händelser som är viktiga och vilka som är mindre viktiga? och därifrån spann det vidare. Jag frågade 'varför?' sen 'var?' och 'hur?' och 'vem?' och plötsligt var hela pappret fullt med bubblor och pilar och streck.
Sen upptäckte jag att det kunde vara en spinn-off av Drömfångaren. Så: bilden innehåller lite spoilers till Drömfångaren, tyvärr. Om ni är nyfikna (vilket jag är, hemskt extremt nyfiken, själv skulle jag skita i alla spoilers och läsa ändå XD ) så kan ni förstora upp bilden ;)
När jag någon gång vill ta paus från drömfångaren så tänker jag fundera vidare på den här. Det skulle kunna bli en bra novell tror jag :)

Sen fick jag en utmaning av Kim M. Kimselius att visa den tionde bilden i mitt bildarkiv. Eftersom jag har en mac så är mitt bildarkiv så klart iPhoto, och jag har råddat till det rejält där, så jag vet inte vilken ända man ska börja räkna sin tionde bild. Så jag löste det genom att ta tionde bilden från Photo Boot.
Det är en closeup av mig när jag var utklädd till Vincent Valentine på en sits.


Så här såg hela jag ut den kvällen, för de som är intresserade :) (fotot tillhör en kompis) Jag hade sytt utstyrseln helt själv och jag mördade 3 handväskor, eftersom jag inte fick tag på bältesspännen efter nästan en hel dags letande. Bältesspännen är jättesvåra att få tag på!

I bakgrunden syns 'garderoben' och de stämningsfulla rören i taket på vårt (Spektrums) lilla krypin som vi kallar Klubben, där allting händer (läs: där vi sitsar)

Imorgon har vi Stafettkarneval, då alla svenskspråkiga skolor samlas i samma staduim och springer och tävlar och har kul. Det var jätte länge sedan jag var med och sprang, men jag minns ännu hur spännande det var, och adrenalinet som pumpade i blodådrorna. Så imorgon ska jag dit med Norsen och heja fram våra elever.

Genres och hemliga manuskript

En del säger att man ska skriva boken med genren i minnet, eller de man tänkt att ska läsa boken i minnet.
Andra säger att man ska först skriva boken och sen tänka på vilken genre den passar in i.
Jag hittade en genre som kallas Young Adult som är precis vad det låter - för unga vuxna (12-18 år). Jag antar att min bok skulle falla i den genren. Men på ett vis känns det som att min bok är mer än en 'Young Adult Novel', Det finns inslag av fantasy och adventure, en del skulle kunna klassas som horror och andra som mystery, med en liten släng av komedi. Det låter som en salig blandning och det är det också. Och det gör ju inte saken bättre att jag har svårt att bestämma mig vilken som ska vara huvudgenren.
Jag hittade också en relativt ny genre som kallar Science fantasy som är en blandning mellan science fiction och fantasy. Fast min bok lutar mer åt fantasyhållet. Young Fantasy - undrar ifall det finns en genre som heter så?
Jag insåg just likheterna mellan Alice i underlandet och min bok... båda handlar om en flicka som hamnar i en annan värld... fast Alice kan inte göra så mycket åt det... allt Mia behöver göra är att blunda och se åt andra hållet, och historien skulle ha gått åt ett helt annat håll (mycket tråkigare håll) istället väljer hon att hjälpa till, vilket så klart får konsekvenser. :)

Nu ska jag leta reda på ett hemligt manuskript som spelar en stor roll i boken. Det är så hemligt att ingen vet vad det står i den. Man tror den skrevs på 14-1500 talet och den består av ca 240 sidor handskriven text med illustrationer. Någon som har en aning om vad det är för manuskript jag pratar om? ;)

Lediga dagar

Eftersom det var kristi himmelsfärdsdag igår och vi var lediga, så är vi lediga idag också, eftersom vi sen jobbar in en skollördag då vi är på den årliga stafettkarnevalen. Igår var vädret lite sisådär, med ljusa heltäckande moln, men solen dök fram av och till och så hade vi en regnstorm. Och idag, säkert bara pga regnstormen igår har vi soligt :) Så soligt att när jag öppnade mellandörren till balkongen slog värmen emot mig som en vägg. Det blåser lite, vilket gör det mera uthärdligt, annars skulle jag inte sitta på balkongen. Det är så svalkande skönt när de små vindpustarna kommer och blåser bort hettan.
Det här blir en lång helg. Jag var redan inställd på att det är jobb imorgon tills jag kom på att det bara är fredag och jag har två lediga dagar till. :)
Jag har dock en lång komihåg lista att gå igenom innan jag lämnar storstaden för sommaren och för en mindre stad några hundratals kilometer norrut (Vasa)
Igår såg jag på Doctor Who - en ny guilty pleasure som jag upptäckt. Om jag skulle träffa the Doctor så skulle jag också tacka ja till att följa med honom på äventyr :) (För de som inte sett Doctor Who och är intresserade av science-fiction rekommenderar jag den serien verkligen!
Igår (förutom att jag såg på diverse avsnitt av ovan nämnda doktor) så skrev jag också på boken, snart är andra kapitlet klart :). Jag skickade också en omarbetad verion av första kapitlet till min syster för att höra vad hon tycker (hon tyckte att början blir bara mer och mer spännande)
Nu ska jag påta ett lass kläder i tvättmaskinen, så jag åtminstone har gjort nånting idag :) Sen tänker jag äta lunch och därefter återå till att skriva. :)

Ha en bra dag!

Sönderplockande av en bok

Jag bestämde mig för att verkligen analysera vad det är som gör en bok bra och till observationsobjekt valde jag John Marsdens Tomorrow When The War Began. Jag har kommit till fjärde kapitlet och delat in kapitlena i början, mitten och slut, och skrivit kort om scenerna i vardela delarna. Och inte kommit fram till så mycket annat än att Marsden är en superbra författare.

Boken börjar med "nutid" och huvudpersonen Ellie förklarar att hon blev vald att skriva ner deras berättelse, hon blandar in observationer från där hon sitter och skriver med filosofiska tankar om var allt började innan hon verkligen skriver om när och var det började. Därefter får man följa med hennes tankar om de andra karaktärerna i boken och varför de kom med på färden.
Kapitel två börjar direkt med handling; deras start upp mot Tailor's Stitch, och Ellies syn på färden tillsammans med hennes kamrater. Den fortsätter med deras långsamma nerfart till Helvetet som stället kallas och slutar med en upptäckt (vad de upptäcker får ni läsa själva)
Kapitel tre följer samma mönster. Man slängs direkt in i händelserna, sen kommer en transportsträcka med Ellies tankar, observationer och berättelser och sen slutet med någonting nytt, en upptäckt, ett avslöjande, en överraskning osv. blandat med Ellies tankar.
Likadant med fjärde kapitlet; direkt in i handlingen, sen transportsträckan och i slutet någonting nytt.
Jag har också upptäckt att Marsden blandar långa stycken utan dialog med kortare stycken med bara dialog och långa stycken blandat. Det är en ganska intressant kombination. Jag undrar han lagt upp planeringen av boken, skulle vara intressant att se.

Jag försökte först dela in boken i scenes och sequels men insåg att det kommer att kräva jätte mycket tid att göra så jag bestämde mig för att köra med en början-mitten-slutet indelning istället.
Om scenes och sequels kan man läsa om från Advanced Fictionwriting
där boken helt enkelt delas in i scener som följs utav sequels (uppföljare) och där scener indelas i Mål, Konflikt och Katastrof och uppföljaren indelas i Reaktion, Dilemma och Beslut.

Jag vet inte om det är ett bra sätt att skriva en bok på, men precis som Ingermanson skriver så tänker jag glömma alla regler och bara skriva. :) Jag har annars idag haft jätte mycket inspiration och skrivit jätte mycket, jag tror första kapitlet till ochmed är färdigt (den kommer säkert att skrivas om många gånger till ännu) får se hur det hela slutar.
Nu ska jag ut i det blåsiga vädret och fylla på syreförådet. Hjärnan behöver nytt bränsle.
Glad alla mammors dag till alla mammor!