Slutet närmar sig

Picture by darkpatator. Creative Commons.

och jag vet inte om jag är redo för det. Delvis villjag bara få ett slut på det hela så jag kan gå vidare, men samtidigt är jag nästan rädd för att skriva klart berättelsen. Den ligger just nu snäppet över 48'000 ord, så jag har mindre än 2000 ord kvar. Det är ingenting. Det är mindre än en dags skrivande. Det skulle gå att få ihop på mindre än två timmar tillochmed. Men jag gör det inte. Jag bara hittar på andra saker att göra. Komma youtube, facebook, mailen, läser manuset till Matrix filmen... såna saker som skulle kunna definieras som procrastination.
Jag har också lagt märke till att berättelsen blivit mer ordig av sig. (Ett annat sätt att beskriva det skulle vara tråkig) Jag vill ha den färdig så fort som möjligt, så i princip skriver jag bara, jag berättar inte... (fast det kan ju bara vara som jag tycker) Men, jag är RÄDD för att avsluta berättelsen. Ja, jag är rädd. Det är riktigt skrämmande att tänka att snart skriver jag det sista ordet, snart sätter jag dit den sista punkten, och då... då har jag ännu en gång lyckats skriva en roman, med början, mitten och slutet. Precic som vilken annan författare som helst. DET är skrämmande!
I alla fall så tänker jag avsluta det här nu... eller imorgon... men jag har i alla fall bara en skrivsession kvar, sen har jag nått målet. En del av mig funderar om jag bara ska skriva på som vanligt och inte försöka nå slutet på berättelsen, utan bara nå upp till de 50'000 orden och sen fortsätta i december. Men en annan del är rädd att då kommer den att hamna i högen med alla andra påbörjade men oavslutade kadaver till berättelser. Och det vill jag inte. Så jag kämpar med att berättelsen ska nå sitt slut ungefär samtidigt som jag nåt 50'000-ords strecket. Vilket är jobbigt. För det betyder att jag bara skriver, inte berättar, och då blir berättelsen inte bra. (Den känns i alla fall inte bra)
Jag skuffade nyss in två helt nya karaktärer också, som är viktiga för Yaan. och kommer att vara viktiga för Mary... men jag betvivlar att jag får ut tyngden av deras vikt(ighet) på 2000 ord... Men deras intåg drog berättelsen bort från det uppräknande av händelser den blivit och drog den tillbaka till att vara en berättelse.
Jag skulle kunna dilla här hur länge som helts om mina problem och berättelsens problem, men ingen skulle bli klokare på det. Jag skulle kunna fortsätta på berättelsen, men... jag har redan skrivit nära 5000 ord idag, så det börjar kännas nästan lite overkill att försöka klämma ut ytterligare 2000 ord. Kanske jag bara borde vänta lite tills imorgon, när mitt ordförråd är uppladdat och nytt och fräsht och fortsätta då?
Då kanske det inte känns så hotfullt att avsluta berättelsen. Sätta den sista punkten. Jag kanske skulle kunna nå 60'000 ord innan december...
Kim M. Kimselius har skrivit ett bra blogginlägg om att skriva och att ha tid att skriva. Och jag känner verkligen att jag borde ha internet avstängt medan jag skriver! För så fort jag tar en paus, om än bara så lång som ett andetag, så förflyttar sig muspekaren till firefox och fingrarna knapprar in facebook.com innan jag hinner stoppa dem. Likaså hinner de knappra in hotmailen och gmailen med lösenord och allt innan jag ens hunnit blinka, och så är jag försvunnen på nätet i en timme, läser mail, uppdaterar facebook, kollar youtube, uppdaterar bloggen, läser andra bloggar... fast i nätet helt enkelt.

Fast i nätet eller inte så är jag fortfarande rädd för den sista punkten. Det känns som om det är spiken i kistan så att säga. Sen är den "färdig". En hel berättelse. Visst den kommer att kräva en viss del omskrivningar, men det är mera som att fylla på mellan den första stora bokstaven och den sista punkten, inte att flytta den sista punkten. Den sista punkten är ju trots allt den sista punkten. Allt annat därefter är omskrivningar, editeringar etc.

Jag har sista punkten fobi
:-S