Jag blir alltid så

förvånad över det jag skriver. De hamnade ur öken in i djungeln i vad som egentligen var en dröm, och så dyker Lucifer upp igen, med sitt sneda flin. Och orden bara trillar ut... nästan. Senaste raden ser ut så här:

Mary looked into his brilliantly blue eyes for a long time before she made up her mind what to say. “I don’t trust you.”

Och just som Mary sagt det, så vände jag mig till henne och tänkte: "jahapp, och nu då?" Och jag sitter fortfarande och väntar på ett svar. Det är nästan som om de är i ett stale-mate. Ingendera kan röra på sig om det inte kommer en yttre kraft och skuffar till någondera av dem. Den yttre kraften skulle då vara jag. Och jag sitter och tittar på dem och undrar "Jahapp, och nu då?" Vilket ju inte direkt bådar gott för historien. Nu måste jag komma på ett sätt att sparka dem i baken, utan att det känns för påtvingat och få dem att smida planer tillsammans, vilket ju kommer gå som smort, speciellt då Mary just meddelat att hon inte litar på Lucifer.
Jag litar däremot på honom, och hoppas han kommer på nån briljant idé som får mig ur knipan, så jag inte behöver vara "författare", utan bara "nerskrivare" vilket det hittills har kännts som att jag är.

Ja, jag pratar med mina karaktärer. Och de pratar med mig. VI kommer inte alltid överens, men för det mesta brukar allting löpa fint... för det mesta... (och fråga mig inte vem Habriel är, han bara är... jag tror inte ens han själv vet vem han är, eller att- eller om han är... vilket känns ganska instabilt så här i längden.)
Nu ska jag återgå till romanen och kick some ass, för att se om det händer något... och innan folk börjar tro att jag är galen på riktigt.

Och igen för att inte bara babbla om romanen hela tiden, så fick jag jobbet! Yay! Visserligen är det bara halvtid, men alltid något! :D

Och okej, för att jag fortfarande ser på den genom rosafärgade linser så kommer här några rader till ur den. Jag har så enkel humor ibland...

After some minutes of strained silence Lucifer still laid where he had landed the second time, staring up into the ceiling. “What was that for?” He hissed through gritted teeth, and slowly sat up. He rubbed the back of his head with a hand and glared at Mary who was standing in the middle of the room, hugging herself.
“The… the… when Yaan and I left here last time…”
“He took you here?!” Lucifer was up in an instant and with great strides he was suddenly standing in front of Mary, with a menacingly dark expression on his face and demanded, “When?!”
“A couple of days ago… or… I mean… I think it was a couple of days ago, but since I’ve… you’ve…” Mary stuttered and took several steps backwards, but was followed by Lucifer. His blue eyes almost shimmered in the dank light that filtered through the greasy windows.
“You’ve been here before?” His voice was much calmer, but his expression was still dark.
Mary just nodded.
“With Yaan?”
Mary nodded again.
“What happened?”
Mary was about to nod again when she realized it wasn’t a yes or no question.