onsdag 10 november 2010

20'000 ord

November är kanske inte den ljusaste tiden på året, men den här november har hittills sett ljus ut. Solen skiner emellan åt, det är inte särskillt kallt, lite mulet och regningt har det tock varit, men ingenting som man hakar upp sig på (men jag saknar slasket och kylan och mörkret).
Jag förlorade mitt jobb... eller "förlorade" kan man väl snarare säga, jag var bara anställd på probation, och när probation tiden gick ut så pratade jag med han som var ansvarig för personalen på pubben där jag jobbade och han sa att han tyckte jag var ganska långsam. Japp, jag är långsam, det är inget jag tänker käfta emot. Men om jag ska vara ärlig, vilket han också mindes när jag var på intervju och träffade honom för första gången - jobbet passade inte riktigt mig. Och det vet vi båda nu, med facit i handen. Jobbet passade inte mig. Jag gillade det stundvis, men om man nästan blir sjuk bara av att tänka på att fara på jobb - ja då är nåt fel.

Lite synd känns det nog att måsta gå efter en månad, när jag lärt känna alla andra olika, roliga, sura, smarta, effektiva, lata människor som jobbade där. Hittade några jätte goda vänner där också, som bestämde att vi definitivt skulle hålla kontakten även om jag inte jobbar där nå mer.
I alla fall, i fredags så var jag på en intrevju till en alfabetsfirma (jag minns fortfarande inte vilken bokstavskombination de heter, eller vad bokstäverna står för... NSD, NBS, NRS, RNS, NRD... nånting...) och jag fick jobbet som transcriber. Vilket betydde att igår när jag började blev jag visad till ett skrivbord, de öppnade ett word dokument åt mig, öppnade windows mediaplayer med en intervju, gav mig ett par hörlurar och försvann på möte.
Jag kännde mig minst sagt förvirrad, men jag var ju där för att transkribera så transkribera gjorde jag. Det tog 3,5 timmar att transkribera en 20 minuter lång svenskspråkig intervju till engelska! TRE och en halv timmar! Sen fick jag ta lunchpaus och efter lunchen fortsatte jag 3,5 timmar till men då hann jag bara 15 minuter eftersom intervjuaren pratade med så hög röst och den som blev intervjuad med så låg att jag fick ont i öronen och kunde inte höra vad de sa... sen kom samma kvinna som startat upp alla programmen och sa att jag kunde gå hem, och att jag skulle ringa Paul imorgon klockan 2. Jahapp, sa jag och gick hem. Så idag ska jag sticka in huvudet dit och fråga när jag ska komma nästa gång, för jag vet vad som händer om man ringer dit och frågar efter Paul. Han dyker aldrig upp.

November är också National Novel Writing Month och eftersom jag planerade så flitigt i oktober så nästan flyger min roman fram. Lite snubbel har det varit, men bara småtrassel, inget stort. Igår hade jag dock major procrastination bekymmer, men bet ihop och läste ett stycke som jag skrev i förrgår och sen bar det av på äventyr igen. Just nu är två av karaktärerna inbegripna i ett slagsmål med varandra (eller... att kalla det slagsmål är väl inte direkt rätt, det är bara en knytnäve som flugit och landat på en käke... hittills... jag vet inte vad de hittar på härnäst) och en karaktär håller på att dö i skuggorna om inte en av slagsmålskämparna tar sitt förnuft tillfånga och inser att våld inte löser någons problem och far och räddar henne. För hon behöver räddas, för hon är huvudpersonen, och det kommer inte att gå bra om hon dör.. Om någon vill läsa några stycken ur berättelsen (som just har snubblat över 20'000 ords gränsen) så hittas ett excerpt på engelska här: tereseh och så här kommer boken högst troligen att se ut (fast bokstäverna i titeln kommer förhoppningsvis se ut som om de håller på och trillar sönder):

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gadgeten innehöll ett fel