onsdag 24 mars 2010

Lucid dreaming

betyder att man är medveten om att man drömmer medan man drömmer.
Orsaken att jag skriver om det här nu är att jag vill börja ha lucid dreams.
Jag minns första gången jag "vaknade" mitt i en dröm, då hade jag sett på Star Trek Voyager, där Chakotay visste att varje gång han såg månen så var han inte vaken. I min dröm gjorde jag lika dant, jag bestämde mig för att när jag ser månen så vet jag att jag är i en dröm.
Jag drömde att jag var jagad av en hund eller en björn (vilket jag brukade vara jätte ofta förut) och jag sprang på en asfaltväg på natten. Jag var jätte rädd, och hade massor med fjärilar i magen som jag alltid brukade ha. Det var ganska ljust ute, för månen var uppe, och plötsligt fanns min kusin där också på vägen. Jag stannade för att varna henne om björnen som kom gallopperande emot oss och plötsligt lade jag märke till månen också. Jag insåg att jag drömde och sa helt allvarligt åt björnen och min kusin att "vänta!", sen vände jag mig om och med ryggen åt björnen och min kusin tvingade jag upp mina ögon med fingrarna. Och vaknade, men först efter att ha konstaterat att jag måste se helt löjlig ut. Och döm om min förvåning när jag satte mig upp i sängen och insåg att jag hade väckt mig själv från en mardröm innan det hemska hade börjat hända!

På senare tid har jag börjat ställa väckarklockan på en timme tidigare än vad jag borde kliva upp, bara för att när den ringer vrida fram den en timme och fortsätta sova. Det är under de här timmarna som jag haft de flesta av mina mest detaljerade drömmar, och det är inte förräns nu som jag har fått reda på att det är en bra teknik till att börja drömma medvetet.
Så jag tänker fortsätta med det... (annars är det en bra metod för dem som trycker för många gånger på snooze ;) )

fredag 19 mars 2010

tid


Ibland går tiden otroligt långsamt, så man kan knappt hålla sig tills dagarna har gått till ett visst datum, eller klockan har snurrat ett visst antal varv...
Men på den senaste tiden har klockan fått fnatt och snurrar med 300 rpm, och solen hoppar upp, vandrar sin bana och dyker ner för att sen lika kvickt studsa upp igen på andra sidan jorden. Dagarna bara far.
Just den här veckan har dagarna nästan susat förbi i ljusets hastighet, för jag har haft så mycket på gång när det är årsfestvecka och allt. Men imorgon är det årsfest, så nästa vecka kommer att vara betydligt lugnare.

Den här veckan började jag jobba på Norsen igen - skolan som jag jobbade som matematik, fysik och kemilärare på för ett år sedan. Nu är jag "skolgångsbiträde" - vilket för vanliga dödliga översätts till assistent (jag hade jätte kul när jag fick veta vad min "titel" heter och påpekade för specialläraren att eleverna skulle nog bli skrämda av mig om jag presenterades som skolgångsbiträde)
Så jag är assistent och hjälper elever i nöd... och lärare också för den delen :) Det är ett jätteroligt arbete, mycket roligare än att vara lärare faktiskt.
Som lärare var jag ansvarig för eleverna, skulle hålla ordning på klassen, se till att de lär sig, att de hänger med, att de uppför sig, att de följer skolans regler, gå på lärarmöten, förbereda lektioner, rätta prov, göra prov, kolla läxor, förhör etc. etc. (så underskatta aldrig en lärares arbete)
Som assistent behöver jag "bara" vara där, och hjälpa till där det behövs, gå ut med några elever som behöver arbetsro när det är för mycket ljud i klassrummet... jag får helt enkelt jobba mer med barnen än med ämnet och det gillar jag.
Okej, visst kan barn ibland vara helt olidliga, vissa kan ha fel attityd, en del kan aldrig vara tysta, andra kan inte sitta stilla... men de är barn och de kan vara åh så underbara!
Det bästa är att de kan överraska en totalt. Ibland kommer det påståenden och frågor som man själv inte ens tänkt på att fundera på, och ibland kommer det uttalanden som man bara inte kan låta bli att le åt.

Jag älskar barn, och jag hoppas jag kommer att få arbeta med barn i framtiden, men knappast som lärare, hellre som assistent isåfall.

Nu ska jag gå och göra nånting nyttigt med min "lediga" fredag (träff med ordförande angående införskaffningen av skumplast kl 12 och förkör inför årsfesten senare ikväll)

tisdag 9 mars 2010

Vad som får mig att fortsätta


1. Jag har lovat min lillasyster att jag ska skriva en bok åt henne, den skulle få vara precis hur jag ville ha den, bara hon skulle få läsa den nån gång.

2. Jag vill så jätte mycket hålla i en bok, bläddra i den och kunna tänka: Det var jag som satte dit de där orden, det var jag som skrev alla de där meningarna.

3. Jag vill ha min bok i min bokhylla.

4. Jag vill berätta den här berättelsen och låta andra läsa den också. Jag vill att folk ska älska den, hata den, köpa den, låna den, läsa den, drömma om den, och också någon gång i framtiden kanske skriva fan-fiction om den.

5. Men den största orsaken som får mig att fortsätta är att jag själv vill läsa den!

Och så har jag gjort pärmbilden färdig redan, och det är ju synd om den inte skulle få ett innehåll... :)

tisdag 2 mars 2010

Det gäller att prioritera


Dessvärre är jag inte så bra på att göra det. Jag brukar skriva en massa listor på saker jag måste göra. I början följer jag listorna och stryker av efter att varje sak är gjord, men ju längre tid som går så förfaller själva idén. Listan känns inte kul längre och jag prioriterar inte sakerna som står på den lika mycket. Sen lämnar jag bara bort listorna.
Jag hade för ett tag sedan en lista där det stod "Komma igenom alla kurser." (dvs. att jag skulle klara av alla kurser som jag går (4 st)).
Lite längre ner på listan stod "Skriva Kandidat."
Jag kom så långt att jag vet att jag ska skriva om Eulers ekvation, och lånade tom. en bok om det från bibban. Men där stannade det.

Likadant med kurserna. Det stannade bara av. Programmeringskursen är den enda som jag tror jag kommer att komma igenom utan darr på ribban, och det är bara för att de hade obligatoriska övningstillfällen där man skulle sitta i en datorsal tillsammans med 30-40 andra studerande och programmera. Det var kul och jag lärde mig många saker. Och när jag körde fast behövde jag bara räcka upp handen, precis som man gjorde i grundskolan, och så kom assistenterna och hjälpte. De andra kurserna har jag varit mera frånvarande än närvarande på och jag har frågar mig själv många gånger varför.

Jag sa till mig själv i början av den här terminen att jag skulle åtminstone vara närvarande på föreläsningarna och jag skulle efter varje föreläsning läsa igenom materialet en gång så jag inte skulle behöva råplugga dagen innan tenten. Det höll inte ens en vecka, sen var jag tillbaka i, "ojdå, nu har föreläsnignen redan börjat, äh jag far dit på nästa rast" och så fortsatte det tills jag inte ens iddes ta mig hemmifrån för jag visste att jag inte skulle gå på föreläsnignen.
Då kunde jag ju lika bra stanna hemma och städa, plugga eller räkna någon av räkneövningarna. men det var inget annat än tankar. Några gånger pluggade jag faktiskt. Sen hittade jag på andra saker att göra. Jag hade kanin ett tag. Blev allergisk. Måsta städa massor varje dag, och städa buren och mata henne och gosa med henne. Då hade ja gen ursäkt att vara "lite" sen till föreläsnignarna. Men sen måsta jag ge bort henne, för jag kunde inte vara i min egen lägenhet. Och då måsta jag städa grundligt efter att hon for.
Och så var jag deppad efter att hon for.
Och sen började jag tänka på inredning, och hur kul det skulle vara att få göra nånting med händerna, flytta möbler, sy gardiner, kuddfodral etc.

Sen dess har jag allvarligt funderat på inrednign och tänker söka in till diverse inredar-linjer i diverse skolor.
När jag säger att jag studerar matte och folk ser mina teckningar så har de alltid undrat varför jag valde matte och inte någon konstlinje så jag skulle kunna jobba på min talang.
Min ursäkt var att man har större chans att få jobb som mattelärare än som bildkonstlärare.
Men nu har jag börjat hålla med dem; varför valde jag inte en utbildning med inriktning på konst?
För det är det jag gör när jag borde studera matte: jag sitter och ritar och planerar hur jag skulle designa köket om jag skulle ha råd. När jag nu säger åt folk att jag tänker byta riktning så frågar de om jag inte ska gå matte-utbildningen färdigt först.
Jag vet inte, vi får se vad som händer. Men i den här takten så ser det inte så hävt ut på kandidatfronten. Och då kommer förebråelserna "man ska avsluta det man startat!" och "Varför ger du upp nu när du ändå är så nära?"
Jag ger inte upp. Jag lägger det bara åt sidan för det ingår inte i min plan för tillfället.
Jag kommer inte att jobba som lärare på heltid i framtiden. Jag vet att man aldrig ska säga aldrig men jag har redan prövat på lärarjobbet, ett år räckte. Jag vet att det kan vara ganska inspirerande att jobba som lärare, men det är inget som passar mig i längden. Det var för enformigt. Samma elever, samma lärare, samma argument, samma kommentarer, samma problem, samma stress med proven och vitsorden, samma kurser...

Jag kanske ställer för stora krav på livet, men det är mitt liv och jag tänker se till att det uppfyller mina krav. Må det vara med eller utan Kandidat i Naturvetenskaperna.

Har jag inte då slösat bort 5 år av mitt liv?
Om jag skulle ångra de här 5 åren skulle de kanske vara bortslösade,
men jag ångrar ingenting

Bilden är tagen samma dag som jag måsta lämna bort Lizzy, min albino dvärgvädurskanin.
Hon brukade göra glädjeskutt och kana ihop mattan i köket och vardagsrummet genom att springa snabbt fram och tillbaka, samt äta bort mattfransarna. När jag kom hem från skolan och släppte ut henne ur buren brukade hon hoppa knorrande runt mina ben. Hon är nu lyckligt tillbaka hos uppfödaren och jag saknar henne någor oerhört.
Gadgeten innehöll ett fel