Det gäller att prioritera

Dessvärre är jag inte så bra på att göra det. Jag brukar skriva en massa listor på saker jag måste göra. I början följer jag listorna och stryker av efter att varje sak är gjord, men ju längre tid som går så förfaller själva idén. Listan känns inte kul längre och jag prioriterar inte sakerna som står på den lika mycket. Sen lämnar jag bara bort listorna.
Jag hade för ett tag sedan en lista där det stod "Komma igenom alla kurser." (dvs. att jag skulle klara av alla kurser som jag går (4 st)).
Lite längre ner på listan stod "Skriva Kandidat."
Jag kom så långt att jag vet att jag ska skriva om Eulers ekvation, och lånade tom. en bok om det från bibban. Men där stannade det.

Likadant med kurserna. Det stannade bara av. Programmeringskursen är den enda som jag tror jag kommer att komma igenom utan darr på ribban, och det är bara för att de hade obligatoriska övningstillfällen där man skulle sitta i en datorsal tillsammans med 30-40 andra studerande och programmera. Det var kul och jag lärde mig många saker. Och när jag körde fast behövde jag bara räcka upp handen, precis som man gjorde i grundskolan, och så kom assistenterna och hjälpte. De andra kurserna har jag varit mera frånvarande än närvarande på och jag har frågar mig själv många gånger varför.

Jag sa till mig själv i början av den här terminen att jag skulle åtminstone vara närvarande på föreläsningarna och jag skulle efter varje föreläsning läsa igenom materialet en gång så jag inte skulle behöva råplugga dagen innan tenten. Det höll inte ens en vecka, sen var jag tillbaka i, "ojdå, nu har föreläsnignen redan börjat, äh jag far dit på nästa rast" och så fortsatte det tills jag inte ens iddes ta mig hemmifrån för jag visste att jag inte skulle gå på föreläsnignen.
Då kunde jag ju lika bra stanna hemma och städa, plugga eller räkna någon av räkneövningarna. men det var inget annat än tankar. Några gånger pluggade jag faktiskt. Sen hittade jag på andra saker att göra. Jag hade kanin ett tag. Blev allergisk. Måsta städa massor varje dag, och städa buren och mata henne och gosa med henne. Då hade ja gen ursäkt att vara "lite" sen till föreläsnignarna. Men sen måsta jag ge bort henne, för jag kunde inte vara i min egen lägenhet. Och då måsta jag städa grundligt efter att hon for.
Och så var jag deppad efter att hon for.
Och sen började jag tänka på inredning, och hur kul det skulle vara att få göra nånting med händerna, flytta möbler, sy gardiner, kuddfodral etc.

Sen dess har jag allvarligt funderat på inrednign och tänker söka in till diverse inredar-linjer i diverse skolor.
När jag säger att jag studerar matte och folk ser mina teckningar så har de alltid undrat varför jag valde matte och inte någon konstlinje så jag skulle kunna jobba på min talang.
Min ursäkt var att man har större chans att få jobb som mattelärare än som bildkonstlärare.
Men nu har jag börjat hålla med dem; varför valde jag inte en utbildning med inriktning på konst?
För det är det jag gör när jag borde studera matte: jag sitter och ritar och planerar hur jag skulle designa köket om jag skulle ha råd. När jag nu säger åt folk att jag tänker byta riktning så frågar de om jag inte ska gå matte-utbildningen färdigt först.
Jag vet inte, vi får se vad som händer. Men i den här takten så ser det inte så hävt ut på kandidatfronten. Och då kommer förebråelserna "man ska avsluta det man startat!" och "Varför ger du upp nu när du ändå är så nära?"
Jag ger inte upp. Jag lägger det bara åt sidan för det ingår inte i min plan för tillfället.
Jag kommer inte att jobba som lärare på heltid i framtiden. Jag vet att man aldrig ska säga aldrig men jag har redan prövat på lärarjobbet, ett år räckte. Jag vet att det kan vara ganska inspirerande att jobba som lärare, men det är inget som passar mig i längden. Det var för enformigt. Samma elever, samma lärare, samma argument, samma kommentarer, samma problem, samma stress med proven och vitsorden, samma kurser...

Jag kanske ställer för stora krav på livet, men det är mitt liv och jag tänker se till att det uppfyller mina krav. Må det vara med eller utan Kandidat i Naturvetenskaperna.

Har jag inte då slösat bort 5 år av mitt liv?
Om jag skulle ångra de här 5 åren skulle de kanske vara bortslösade,
men jag ångrar ingenting

Bilden är tagen samma dag som jag måsta lämna bort Lizzy, min albino dvärgvädurskanin.
Hon brukade göra glädjeskutt och kana ihop mattan i köket och vardagsrummet genom att springa snabbt fram och tillbaka, samt äta bort mattfransarna. När jag kom hem från skolan och släppte ut henne ur buren brukade hon hoppa knorrande runt mina ben. Hon är nu lyckligt tillbaka hos uppfödaren och jag saknar henne någor oerhört.