Måste bara skriva

att romanen jag skriver är helt underbar! Jag vet inte varifrån jag får alla idéer, men det verkar som om alla idéer kommer prydda med blommor och midsommardoft. Just nu är jag jätte kär i den och tycker den är det bästa jag nånsin skrivit. (Jag kan ju ha en annan åsikt imorgon, vad vet jag, men just nu är den i perfekt symbios med mina tankar och idéer)

Här kommer en liten passage för att ni ska veta vad jag gottar mig i:

“I have a feeling whatever you’re thinking about it’s not in my favor?” Lucifer said and put a hand on Mary’s hands. Mary’s eyes narrowed.
“Are you threatening me?”
Lucifer simply nodded. “For everybody’s best I’d prefer if you didn’t loose yourself in your feelings. I’d like you to at least consider what I proposed!” his voice was low and the underlying threat could not be mistaken, but it didn’t bother Mary.
“But haven’t you already edited me? Isn’t that enough?”
“Your name’s still on the list?” He raised one eyebrow and nodded at the list.
Mary pulled her hands free from his grip and grabbed the papers. Her heart sank. Her name was still on the list. Zuu, Mary. The letters seemed to scream at her. Zuu, Mary. She closed her eyes.
“I offer you a chance to have a hand in your own destiny. Aren’t you gonna take it?”
Mary stayed silent for a while, her eyes still closed. When she finally opened then she discovered Lucifer sitting opposite her with a concerned expression. His eyes were the same colour as Yaan’s. Deep blue in the middle, sky blue at the edges.
“Yes.” She whispered softly. “Yes, I want a hand in my own destiny.”


Vad sägs om det?
Okej, jag erkänner, jag kanske inte är världens bästa författare och det finns ställen där den haltar, men själva historien, det som jag vill berätta, är en så underbart vacker sak at jag många gånger undrat om det verkligen är jag som har kommit på alla de här till synes briljanta idéerna.
Så just nu trippar jag runt på små rosa förälskelse moln, och hoppas att lyckan fortsätter.
En av de största set-back som jag har är att idéerna är så underbart vackra i min skalle att jag är rädd att glömma bort dem, eller inte få ut dem på rätt sätt så jag är rädd för att skriva ner dem :S (Tokig rädsla jag vet, men den finns där ändå)
Ovanstående passage tog säkert två timmar att skriva, och då menar jag inte att jag satt och ältade orden, nej, jag skrev första meningen, kollade fb, kollade youtube, kollade mailen, skrev en mening, kollade andra mailen, läste lite mera mail, kollade några bloggar, funderade om jag borde stänga ner internet, chattade på msn, kollade fb, skrev en till mening,  kollade youtube, lyssnde på en trudelutt på youtube, såg en animerad kortfilm på youtube, kollade mailen, kollade horosopet, konstaterade att jag hade bara några få ord kvar för att nå upp till den dagliga ordkvoten och skrev resten på tio minuter.
Förutom tiominutersdebatten om Lucifer skulle sitta kvar framför henne när hon öppnade ögonen eller inte. Det var frestande att ha honom spårlöst försvunnen så skulle hon måsta leta reda på honom innan hon kunde ge stii svar, och så skulle man ha fått in lite angst också om att hon skulle vara för sent ute eller något liknande. Men sen beslöt jag att det egentligen inte för berättelsen framåt, och läsaren vet redan hurdan Lucifer är... eller de tror sig veta hurdan han är.
JAG tror mig veta hurdan han är... jag trodde jag visste vem han var, men tydligen hade han flera shades of black än vad jag trodde, för när Lucifer introducerades i berättelsen var det här out of question. Första bästa chans och han skulle se till att Mary aldrig vaknade upp igen, och i den här scenen sitter de på ett café (!) och pratar som om de vore gamla skolkamrater.


Och om jag kunde skriva lika flitigt på romanen som här så skulle allt vara frid och fröjd.