måndag 20 december 2010

Jag har en provkanin

En mänsklig sådan dock. En snäll människa som frivillight läser igenom mitt manus. Det här är första gången en helt okänd människa läser något originalt jag skrivit (jag har ju skrivit fanfiction förut) men det här är alltså mina karaktärer, mina platser, mina, alldeles egna, ord. Och hon skrev en så underbar resencion av prologen och första kapitlet att jag hoppade runt av glädje efter att jag läst den.


"“…his worn leather coat almost grey with stains and his hair hanging in dirty stripes from his head. No, he looked like someone that hanged a lot around the train station at night trying to lure beautiful small girls like the secretary into dark alleys. Like someone who didn’t care whose life he spoiled.” This paragraph just jumped out at me. I have the image of a cat in my head (grey, stripes, hang, night, alley, spoiled)."


När jag läser hennes citat ur mitt manus känns det nästan som om det inte är jag som har skrivit det. Det är över en månad sedan jag skrev det och jag har inte ens läst igenom det själv, och det känns så främmande. Som om någon annan skrivit de där orden. Men sen minns jag att det är jag som skrivit de där orden och då blir jag så glad. För det betyder att jag kan skriva! och att det blir relativt bra när jag skriver - något som jag hela tiden oroar mig över, speciellt när jag skriver. :S och just nu är jag så sprudlande glad att jag nästan inte kan sitta stilla. Jag har redan dansat runt ett varv i lägenheten pga hennes kommentarer om mitt manus, men det känns som om det inte är tillräckligt, jag måste nog ta några skutt till. :)
Porträtt av mig av min 4 åriga kusin O. Det är ungefär så här jag känner mig just nu, med ett brett leende.

1 kommentar:

  1. Jaha då vet jag precis hur du ser ut ;P. Måst väl visa bilden igen åt konstnären och kolla om han minns den.

    Skutta lugnt och ha en skön jul.

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel