Sänghäng

Eftersom jag är sjuk, och i normala fall skulle jag hålla mig hemma i min lägenhet, dricka massor med te och gå med yllesockor på, läsa lite, kanske måla lite, slappa och ligga i sängen och se på film. Men nu är jag inte hemma, jag har inte tillgång till något kök, mina yllesockor är i väskan som jag igår drog iväg med till den nya lägenheten, mina målerisaker ligger på vinden och de böcker jag tog med mig har jag inte lust att läsa nu. Så jag sitter, ganska obekvämt, uppe i högsängen där jag ska sova tills på söndag, fullt påklädd, med ytterrock och halsduk också och surfar på nätet, tittar på gamla foton och saknar Finland ganska mycket.
Det är ganska kallt här, eftersom det är ett ganska stort rum, med högt i tak, fast de satt på batteriet (obs singularis) så är det kallt här... eller så är det bara jag som är sjuk. En rysk kille ligger i sängen bredvid, han är också sjuk, och just nu är vi de enda i rummet (fast just fanns här en flicka som hade krabbis, men hon skulle duscha och försvann)
På söndag flyttar jag och Johanna härifrån! Vi har som sagt hittat lägenhet :) en stor och rymlig. Det bor en sportcoach i den och han verkar jätte trevlig. Jag längtar så till på söndag så jag slipper sova i ett rum fullt med snarkande människor och människor som ska ha ljuset på mitt i natten och att hålla reda på mina saker hela tiden. Det har haft sina ljusa stunder och jag har pratat med en massa underliga/normala/gamla/unga/långtbortifrån/jättenära människor som har gjort allt från att leta jobb till lägenhet och sovt på hostell i 2 år. (det verkar vara lite att ta i...)

Just nu vill jag bara ha en soffa där jag kan sitta ensam och fundera, eller ett kök där jag kan gå och kika i kylskåpet med jämna mellanrum och konstatera "nej, jag är inte hungrig ännu" och "här finns ingenting jag vill äta" Jag vill kunna hänga upp min tvätt utan att behöva bry mig om ifall den är i vägen för någon om jag hänger den på sängen, jag vill kunna lämna datorn påslagen, mitt i rummet ta rocken i ena handen och nycklarna i andra handen och gå ut för att köpa en banan utan att behöva oroa mig ifall jag har en dator när jag kommer tillbaka eller inte. Det stämmer så bra det där ordspråket om att man inte vet vad man har förrän man blir av med det.

Jag har dessutom bestämt mig för att det blir bara ett år, jag vet inte om jag klarar mig utan Finland längre än det (om jag inte far hem över jul, vilket jag ännu inte vet om går pga jobbet) men jag saknar i alla fall Finland jätte mycket just nu. Man ska aldrig säga aldrig, och jag brukar inte planera så långt framåt i tiden eftersom jag brukar ändra åsikt ibland. Men hemma har jag "mina drömmars utbildning" som väntar på mig och kompisar och bekanta (och antagligen jobb om jag vill också) som jag just nu känner att jag inte kan lämna för alltid, jag måste tillbaka någon gång och ett år låter som en passligt lång tid. Fast om jag hittar nånting här som håller mig kvar här så kommer jag nog att överväga att stanna längre... eller komma tillbaka...
Världen känns helt plötsligt så mycket mindre och så mycket mera möjlig än vad den gjorde förut. Och det är inte alls dyrt eller komplicerat att flyga, det är bara att köpa biljetten och bege sig iväg!

Jag sitter och längtar till November också, något enormt, för det här året känns historien mer sammanhängande; jag vet hur den börjar, slutar och några av sakerna som ska hända i mitten och hur det ska komma till slutet. Så spännande! Kan knappt vänta med att se vart berättelsen tar mig. Novemner är ju så klart National Novel Writing Month: http://www.nanowrimo.org/