söndag 18 april 2010

Ficklampor och talande karaktärer


Jag hittade en ficklampa... eller rättare sagt Mia (huvudpersonen) hittade en ficklampa, en gammal liten nyckel, som hon skulle lägga någonstans, glömma bort och sedan hitta igen lite senare i berättelsen.

En ficklampa är min beteckning på saker som dyker upp i berättelsen och har inget värde, de bara är där, försvinner och dyker upp, helt oberoende vad som händer i historien.

Men den här nyckeln, som då egentligen skulle vara en ficklampa, fick plötsligt en stor betydelse, för Speldjävulen meddelade plötsligt att han letat efter den nyckeln i flera hundra år. Och plötsligt hade jag flera ord till att skriva om denna borttappade nyckel.
Jag vet ännu inte vart den går, eller om den ens går någonstans. Om den är till för att låsa in någon/nånting eller släppa någon/nånting fri. Jag frågade Speldjävulen om han visste vart den gick och inte ens han var säker på vilket lås nyckeln öppnar. Han tippade dock på Pandoras ask, men i berättelsen finns ingen Pandoras ask så jag är inte säker på ifall han bara driver med mig eller om jag borde hitta någon ask nånstans...

Jag vet inte hur andra gör för att få sina karaktärer mera levande, men jag brukar "prata" med dem och så svarar de. Mia är ganska försiktig av sig, och lite blyg, det känns som om vi just träffat varandra fast jag "hittade" henne för nästan ett år sedan. Jag hoppas att vårt förhållande utvecklas, annars kanske jag måste välja en annan huvudperson.
Speldjävulen (som heter så för att han vägrar säga sitt riktiga namn) är just nu min favoritkaraktär, för det är han som pratar med mig mest. Han är lite utav en antagonist, så jag vet inte hur det kommer att påverka berättelsen om jag helt plötsligt blir jätte förtjust i honom (som karaktär alltså) Men han har samma sorts humor som mig, och kommer med dråpliga kommentarer ibland. Han är lite som Ior i Nalle Puh, dyster och negativ, men han är också väldigt ironisk så jag vet inte om han bara låtsas eller om han är dyster på riktigt. Han sitter på min vänstra axel och har kommentarer på allt jag skriver. Just nu säger han "Måste du skriva så himla mycket om mig? det är ju meningen att jag ska vara en mörk, dyster och hemlighetsfull karaktär!"
"Mmm," svarar jag, "det är också meningen att du ska vara fåordig och stel."
Och bara för att visa att han kan vara fåordig och stel sitter han nu tyst och surar, men så fort jag går vidare kommer han att vara där och prata igen.
De andra karaktärerna har jag bara börjat lära känna, förutom Jesper, som jag nästan vet mer om än vad han själv vet.

Har andra författare också samtal med sina karaktärer, eller är det bara jag??

Om man är skarpögd kan man i princip läsa hela berättelsen på post-it lapparna, förutom vissa delar av slutet... :) om man är väldigt skarpögd, det vill säga. Det enda jag klarar av att läsa är namnena på karaktärerna och meningen "Ett bättre sätt att leva" som inte har nånting med själva boken att göra, det var bara den närmsta post-it lappen jag kom åt när jag skrev det, vilket var en post-it-lapp som hörde till boken...

2 kommentarer:

  1. Nej, jag har inte pratat med mina karaktärer. För mig är det mer som en film som spelas upp i mitt huvud.

    Spännande hur olika det kan vara :)

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Kul! :)
    Jag har också lite av en film i huvudet, men jag är mera publiken än regissören. Det är mina huvudpersoner som talar om för mig vad som händer, och ifall de inte tycker om en viss scen för att den inte är "de" :)

    Kramar

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel