Så vackert!

Neil Gaiman, tillsammans med Stephen King, är en av de få författare som jag ser upp till, trots att jag inte läser deras böcker. Stephen King läste jag när jag var yngre, Den flyende mannen tyckte jag var så bra att jag läste den flera gånger och Langoljärerna tyckte jag att var fantastisk. Några fler böcker minns jag inte om jag har läst. Jag har försökt läsa, flera gånger, men alltid kommit fram till att historien inte riktigt är i min smak. Det är precis samma sak med Neil Gaiman, jag försökte läsa American Gods, men slutade för att den inte riktigt var min stil, jag förstod den inte riktigt.
Men det betyder inte att jag tycker att de är dåliga författare, tvärtom, jag tycker de är två praktexemplar på bra författare. Jag vet att de är båda otroligt bra författare och jag borde ta mig i kragen och läsa några av deras böcker till, för att se om jag fortfarande inte tycker de är min stil...

Jag har sett Lida, filmen som gjordes från Stephen Kings bok med samma namn, och Stardust och Coraline - filmerna från Neil Gaimans böcker, och jag har kommit fram till två slutsatser:
1. Stephen King skulle nog bli en perfekt mardrömsmakare :)
och
2. Jag fattar inte varför jag inte läser Neil Gaimans böcker. Stardust och Coraline är ju jättebra filmer, jag gillar storyna bakom dem skarpt! Kanske American Gods bara är en lite "tung" bok att börja med? (den är ju ganska tjock också)

Så nu har 2 böcker till dykt upp på listan över böcker att köpa; Stardust och Coraline.
Sen måste jag dela med mig av något av det vackraste i berättelseväg jag nånsin stött på på youtube. Och det är Neil Gaiman som läser :)

Skrivtips och A4-papper

Det blir ett till bloginlägg idag bara för att jag känner för det :)

Jag lyckades diska all disk (förutom glasen som fortfarande ligger i diskhon) och belönade mig med att rensa ut min hotmails mail. 500 mail reducerades till knappa 20 och jag känner mig mycket lättare :)

Sen googlade jag på "How to plan a fiction book" (google är min bästa vän) och hittade följande sida som jag måste dela med mig av från AdvancedFictionWriting.com.
Metoden kallas för the snowflake method, dvs snöflinge-metoden. Jag har nu plöjt igenom den sidan och insett att det är det jag försökt göra hela tiden (fast jag nu inte alltid vetat vad jag sysslat med :D )

Där börjar man med att i en mening beskriva sin bok. Därefter utvecklar man denna mening till en hel paragraf.
Tredje steget är karaktärerna, deras motivation och målsättningar.
I fjärde steget ska man skriva en paragraf för varje mening i steg två och i femte steget skriver man cirka en sida om alla karaktärerna och så fortsätter man. Skriver lite mera om handlingen och utvecklar karaktärerna osv.
När jag tänker på det så verkar det vara en liknande metod som Kimselius' gula lappar, bara lite mera... mastodont kanske ;)

I alla fall sitter jag just nu och funderar på den där enda meningen som skulle summera hela boken... (än så länge är det tre meningar) och så skriver jag på baksidan av använda A4-papper (sparar på träd ;) ) om karaktärerna och kommit på många nya idéer och orsaker till varför det kommer att gå på ett visst vis.
Jag kikade också på mina anteckningar från över ett halvår sedan då jag började planeringen av boken och insåg att den nu tagit ett enormt sjumilakliv bort från den ursprungliga berättelsen. Den har fått både bredd, höjd och längd, och blivit riktigt fyllig och fast. Men om man kisar med ögonen kan man se det lilla fröet som startade hela karusellen, det som började förra sommaren då min lillasyster sa att hon hellre skulle heta Mia än Tanja :)

Dåligt samvete

Det är så mycket jag har lämnat ogjort, som jag inte har orkat med efter långa dagar på jobbet. Bland annat borde jag diska, jag borde dammsuga och tvätta golvet i köket och flytta tillbaka spisen till sin plats (som jag flyttade för flera veckor sedan för att tvätta bakom, men det blev aldrig av)
Jag borde tvätta kläder, och vika de kläder som redan är tvättade, jag borde gå igenom garderoben och kasta/ge bort alla kläder jag inte längre använder.
Jag borde dammsuga och tvätta golvet i vardagsrummet, jag borde plocka ihop böckerna och försöka få plats i bokhyllan för dem.
Jag borde sortera alla papper som jag samlat på mig och förstöra de konfidentiella papprena ( såna med elevlistor och provvitsord etc.)
Jag borde gå igenom alla mina studiepapper, och plocka alla viktiga papper i en pärm ( jag plockade lönebreven i en pärm och upptäckte att jag haft 2 jobb som jag helt glömt bort då jag skrivit CV)

Och nu kommer vi till det enda jag vill göra: skriva
Jag har hittat den mystiske Drömmakaren - han med de himmelsblå ögonen, jag vet vad Övervakaren är ute efter och varför han finns. Jag vet vad Speldjävulen heter på riktigt och vad det är för nyckel Mia hittade. Jag har ett ganska stort humm om varför Jesper inte vill att Mia ska komma med på utflykt till Andra sidan, och det enda jag behöver göra är att skriva ner allt...

Och då dyker det dåliga samvetet upp. Diska, städa, tvätta, vik, kasta, släng, sortera...
Som tur är det lördag och jag kan viga hela dagen åt att lindra det dåliga samvetet så att jag kan skriva imorgon. Medan jag städar tänker jag tänka på boken, och allt som ska hända i den. :D

Bilden föreställer Adriana (Adi) en av Mias nya kompisar. Själv tycker jag att Adi är cool och önskar att jag var mer som henne :) Jag skulle också vilja ha vita dreads :D

Ficklampor och talande karaktärer

Jag hittade en ficklampa... eller rättare sagt Mia (huvudpersonen) hittade en ficklampa, en gammal liten nyckel, som hon skulle lägga någonstans, glömma bort och sedan hitta igen lite senare i berättelsen.

En ficklampa är min beteckning på saker som dyker upp i berättelsen och har inget värde, de bara är där, försvinner och dyker upp, helt oberoende vad som händer i historien.

Men den här nyckeln, som då egentligen skulle vara en ficklampa, fick plötsligt en stor betydelse, för Speldjävulen meddelade plötsligt att han letat efter den nyckeln i flera hundra år. Och plötsligt hade jag flera ord till att skriva om denna borttappade nyckel.
Jag vet ännu inte vart den går, eller om den ens går någonstans. Om den är till för att låsa in någon/nånting eller släppa någon/nånting fri. Jag frågade Speldjävulen om han visste vart den gick och inte ens han var säker på vilket lås nyckeln öppnar. Han tippade dock på Pandoras ask, men i berättelsen finns ingen Pandoras ask så jag är inte säker på ifall han bara driver med mig eller om jag borde hitta någon ask nånstans...

Jag vet inte hur andra gör för att få sina karaktärer mera levande, men jag brukar "prata" med dem och så svarar de. Mia är ganska försiktig av sig, och lite blyg, det känns som om vi just träffat varandra fast jag "hittade" henne för nästan ett år sedan. Jag hoppas att vårt förhållande utvecklas, annars kanske jag måste välja en annan huvudperson.
Speldjävulen (som heter så för att han vägrar säga sitt riktiga namn) är just nu min favoritkaraktär, för det är han som pratar med mig mest. Han är lite utav en antagonist, så jag vet inte hur det kommer att påverka berättelsen om jag helt plötsligt blir jätte förtjust i honom (som karaktär alltså) Men han har samma sorts humor som mig, och kommer med dråpliga kommentarer ibland. Han är lite som Ior i Nalle Puh, dyster och negativ, men han är också väldigt ironisk så jag vet inte om han bara låtsas eller om han är dyster på riktigt. Han sitter på min vänstra axel och har kommentarer på allt jag skriver. Just nu säger han "Måste du skriva så himla mycket om mig? det är ju meningen att jag ska vara en mörk, dyster och hemlighetsfull karaktär!"
"Mmm," svarar jag, "det är också meningen att du ska vara fåordig och stel."
Och bara för att visa att han kan vara fåordig och stel sitter han nu tyst och surar, men så fort jag går vidare kommer han att vara där och prata igen.
De andra karaktärerna har jag bara börjat lära känna, förutom Jesper, som jag nästan vet mer om än vad han själv vet.

Har andra författare också samtal med sina karaktärer, eller är det bara jag??

Om man är skarpögd kan man i princip läsa hela berättelsen på post-it lapparna, förutom vissa delar av slutet... :) om man är väldigt skarpögd, det vill säga. Det enda jag klarar av att läsa är namnena på karaktärerna och meningen "Ett bättre sätt att leva" som inte har nånting med själva boken att göra, det var bara den närmsta post-it lappen jag kom åt när jag skrev det, vilket var en post-it-lapp som hörde till boken...

Våren kom...

...då jag var i Åbo. Nu har blåsipporna börjat titta fram, och snödropparna för länge sedan. Fröhängena händer tunga från alarna och jag har tungt att andas. Blödde spontan näsblod igår som slutade lika abrupt och oförberett som det började.
Jag skulle ha varit ledig idag, men då en av matematiklärarna var sjuk så hoppade jag in som vikarie. Så nu jobbar jag som lärare OCH assistent. Vilket betyder att jag har smockfulla dagar, inga håltimmar någonstans. Men det är kul då man får ha roliga elever.

Hade 9or i kemi idag, och vi repeterade 7ornas kemi, för nästa prov kommer i princip att vara på hela kemiboken. I den första klassen kom de insläntrandes allihopa nästan 5 minuter försent, jag delade ut uppgifterna och de började skriva svar. En elev frågade om de fick lyssna på musik samtidigt och jag han nästan inte ens säga ja, förrän någon hade fiskat upp sin telefon och spelade den där chihuahua låten. Efter två repeat av sagda låt kom två andra elever på att de också har Chihuahua låten på sina telefoner.
"Hej, vi försöker spela samtidigt! Ett, två, tre, nu!"
Vilket resulterade i att vi hade en chihuahua kanon i klassrummet.
I samma klass berättade en elev att hon hade kastat in biffar i en stekpanna och het olja hade strittat på hennes ögonlock och att hon hade haft ont i 3 timmar efteråt.
"Använde du rypsolja eller olivolja?" frågade en klasskompis genast. Jag minns inte vad svaret var, men nästa kommentar löd:
"Men alla vet ju att man inte kan steka i olja, man ska ju steka i smör!"
Efter lite diskussioner om vem som steker i olja och vem som steker i smör kommenterar samma klasskompis att "Rypsolja blir giftigt om det upphettas över 100 grader." Sen återgick de till kemiuppgifterna.

Andra klassen hade en elev som jag såg på samma teaterföreställning (Medicinarstuderandenas årliga spex) som jag var på. Vi hälsade smått på varandra på teaterföreställningen och sen gick vi åt varsit håll. Samma elev kom nu fram till tavlan, efter halva lektionen nästan, påpekade att det var mycket roligare i lågstadiet när de fick ha roliga timmen, och 'kunde vi inte ha roliga timmen nu?'
Efter ett kort nej från mig skrev han sitt namn på svarta tavlan så att kritan hoppade (vet faktiskt inte hur han lyckades med det, men det gjorde han) sen vände han sig mot mig.
"Du var på den där teatern..."
Jag nickade. "Jo."
"Jag blev dit tvingad." sa han dystert.
"Jag var nog där frivilligt," svarade jag med ett leende.
"Jag förstår mig inte på akademikerhumor," konstaterade han och gick sedan längst bak i klassrummet där två av hans kompisar hade "paus".
Jag kunde inte låta bli att småskratta åt hans kommentar om "akademikerhumor".

De tre gossarna längst bak fick sedan för sig att leka med pipetterna och jag sa åt dem. De lydde i tio sekunder, sen såg jag bara deras ryggar och hörde hur vattnet spolade från kranarna. Eftersom jag vet att de inte lyder mig om jag sitter i ena änden av klassrummet och de är i andra, ställde jag mig upp och började gå mot dem. Samma kille som sett mig på teatern kommenterar plötsligt åt de andra.
"Ah! Shit, hon blev arg! Se hur arg hon är!" han lägger sin pipett tillbaka på bänken.
Och där kom jag med ett stort leende på läpparna, och försökte låta bli att skratta.

Ibland är de bara för härliga de här eleverna :)

Point Of View

Det funderar jag på just nu.
Första person, eller tredje person?
Allvetande eller inte allvetande?
Berättar eller upplever?
Eller både och?
Flera första person, eller bara en?
Flera tredjeperson, eller bara en?

Alla har sina för och nackdelar.

Jag tror jag mest skrivit i första peron, från flera personers synvinklar, det har fungerat bäst för mig, men nu har jag börjat komma på andra tankar.
John Marsten har skrivit Imorgon När Kriget Kom (Eng. Tomorrow When The War Began) ur Ellies synvinkel. Ellie skriver ner allt som hänt dem och på det viset uppstår berättelsen, och de delar hon inte var med om berättar de andra för henne och hon skriver ner det.
Ju mer jag tänker på det desto mer intressant skulle det vara att försöka på en så annorlunda berättarteknik som Marsden har.
I boken En Bricka I Spelet (Eng. Checkers) blandar Marsden in nutid med dåtid till en salig härva av huvudpersonens "dagboksberättelser" och berättelser för kompisar, som reder ut sig i slutet.

Ju mer jag tänker på det desto mer lockande låter det att pröva på. Det kommer ju förstås att innebära en massa extra arbete, men om man lyckas så blir det en helt underbart ihopvävd berättelse.
Jag försökte göra en sån berättelse när jag var yngre, men misslyckades totalt, för jag kunde inte bestämma mig för hur jag skulle gå till väga.
Det är också ett sätt att bli mera personlig med huvudpersonen, om man tar med tankar och känslor. Det är i alla fall enklare att ha huvudpersonen att skriva om sina känslor än att "tänka" dem...
Jag tror jag i alla fall tänker pröva på :)

Lägenhet

Jag har hittat en alldeles underbar lägenhet som är till salu för det rätta priset.
Och jag har blivit helt kär i den. Jag bara måste ha den! Så mycket att jag på tisdag ska gå till banken och höra mig för ifall jag har någon chans alls att lyckas få ett bostadslån... på närmare 150.000€ :S
Här finns bilderna på den helt underbara lägenheten, med drömköket. 45 kvadratmeter, 2 rum + kök + badrum/wc. Nyrenoverat :)
Det största plusset är att den ligger i grannhuset, så jag skulle inte behöva flytta bort från Näshöjden där jag bor nu och trivs helt otroligt bra.

Det skulle vara helt perfekt!

Jag har aldrig förr kännt så här starkt att jag bara måste ha nånting, men den här lägenheten, jag bara måste ha den, kosta vad det kosta vill, jag måste! Det är nästan lite skrämmande :S
Men jag vill verkligen ha den.
Jag måste bara komma på ett sätt hur det ska gå till... :)

Post-it lappar och bokplanering

De blev så många att jag måsta sortera dem. Och de blir bara fler och fler ju mer jag tänker och funderar. Högst upp på A2-pappret har jag skrivit "Början", "Mitten" och "Slutet". Jag hittade en sida på internet när jag surfade här om dagen och skrev ner de här "grunderna" och tänkte att jag kan ju lika gärna följa dem och se vad som händer:

1. Början, med anslag, och presentation.

-> Vändpunkt 1.

2. Mitten, med fördjupning, mittpunkt, och upptrappning.

-> Vändpunkt 2.

3. Slutet, med upplösning och avslutning.

Så nu har jag sorterat in alla post-it lappar enligt om vad som står på dem ska vara i början, mitten eller slutet och hur nära vändpunkterna de ska vara.

På bilden syns det att jag har ett stort hål i mitten att fylla, det som oftast brukar vara svårt att få fyllt. Och så har jag i princip inget slut ännu, fast jag skrivit nästan 3 olika versioner på hur det ska sluta... Jag väntar ännu på det rätta slutet.

Först hade jag bara gula, gröna och orangea lappar, sen blev en av sidokaraktärerna antagonist, och en mycket mera kraftfull sådan, så den fick en alldeles egen färg på post-it lapparna, nämligen rosa. Vilket i princip är raka motsatsen till själva karaktären :D

Kolumnen av gula lappar till vänster och under pappret är karaktärerna, med huvudkaraktären högst upp till vänster, hon heter Mia. De lappar som hänger under pappret är i princip antagonisterna men med olika styrkegrad. Mias styvmamma till exempel är egentligen inte antagonist, men jag har nu valt att placera henne i antagonist-gruppen, för hon skapar konflikt (fast hon egentligen är snäll) :)

De mindre karaktärerna kommer att placeras längst till höger, när jag kommit så långt att hitta på namn åt dem. Jag har heller inte lagt ut några ficklampor* ännu, men de kommer så småningom.

Jag funderade också på att skriva om alla lappar så att de är mera enhetliga - en egen färg för varje karaktär, men bestämde mig för att det spelar ändå ingen roll. Fast de orangea lapparna använder jag nu för mer generella idéer, som typ vad hela boken går ut på.

Jag har aldrig gjort en så här grundlig planering av nånting jag skrivit förut och det är lite skrämmande. Jag är rädd för att jag ska vakna en dag och tycka att allt är helt skit och inte vilja skriva mer, eller att det blir tråkigt att skriva när jag planerat så mycket vad som ska hända. Men än så länge brinner ivern att skriva och planera och så länge det gör det tänker jag fortsätta :) Och det är ju post-it lappar jag har planerat på, så inget är skrivet i sten - ännu :D

"När läsaren fått svar på sin 'Hur ska det gå?'-fråga är berättelsen slut."

"Gula lappar" tekniken blev jag tipsad om av Kimselius, kolla in hennes sidor: Om författartips och om skrivprocess och många gula lappar. :D

*En ficklampa är ett uttryck som jag kom på när jag skrev min senaste berättelse, The Watchers Of Night, där en flicka tappade en ficklampa i ett djupt hål, som sedan hittas igen långt senare i historien. Jag vet inte om de har nåt officiellt namn, för enligt mig kan de vara ganska viktiga. De hör egentligen inte ihop med den röda tråden, de bara är där och tappas bort och hittas helt beroende på.

Jag hade också en sten att vara en 'ficklampa' som en kille snubblade på och föll ner för en trappa, i slutet av berättelsen hittar han stenen som han snubblade på igen.