Slutet närmar sig

Picture by darkpatator. Creative Commons.

och jag vet inte om jag är redo för det. Delvis villjag bara få ett slut på det hela så jag kan gå vidare, men samtidigt är jag nästan rädd för att skriva klart berättelsen. Den ligger just nu snäppet över 48'000 ord, så jag har mindre än 2000 ord kvar. Det är ingenting. Det är mindre än en dags skrivande. Det skulle gå att få ihop på mindre än två timmar tillochmed. Men jag gör det inte. Jag bara hittar på andra saker att göra. Komma youtube, facebook, mailen, läser manuset till Matrix filmen... såna saker som skulle kunna definieras som procrastination.
Jag har också lagt märke till att berättelsen blivit mer ordig av sig. (Ett annat sätt att beskriva det skulle vara tråkig) Jag vill ha den färdig så fort som möjligt, så i princip skriver jag bara, jag berättar inte... (fast det kan ju bara vara som jag tycker) Men, jag är RÄDD för att avsluta berättelsen. Ja, jag är rädd. Det är riktigt skrämmande att tänka att snart skriver jag det sista ordet, snart sätter jag dit den sista punkten, och då... då har jag ännu en gång lyckats skriva en roman, med början, mitten och slutet. Precic som vilken annan författare som helst. DET är skrämmande!
I alla fall så tänker jag avsluta det här nu... eller imorgon... men jag har i alla fall bara en skrivsession kvar, sen har jag nått målet. En del av mig funderar om jag bara ska skriva på som vanligt och inte försöka nå slutet på berättelsen, utan bara nå upp till de 50'000 orden och sen fortsätta i december. Men en annan del är rädd att då kommer den att hamna i högen med alla andra påbörjade men oavslutade kadaver till berättelser. Och det vill jag inte. Så jag kämpar med att berättelsen ska nå sitt slut ungefär samtidigt som jag nåt 50'000-ords strecket. Vilket är jobbigt. För det betyder att jag bara skriver, inte berättar, och då blir berättelsen inte bra. (Den känns i alla fall inte bra)
Jag skuffade nyss in två helt nya karaktärer också, som är viktiga för Yaan. och kommer att vara viktiga för Mary... men jag betvivlar att jag får ut tyngden av deras vikt(ighet) på 2000 ord... Men deras intåg drog berättelsen bort från det uppräknande av händelser den blivit och drog den tillbaka till att vara en berättelse.
Jag skulle kunna dilla här hur länge som helts om mina problem och berättelsens problem, men ingen skulle bli klokare på det. Jag skulle kunna fortsätta på berättelsen, men... jag har redan skrivit nära 5000 ord idag, så det börjar kännas nästan lite overkill att försöka klämma ut ytterligare 2000 ord. Kanske jag bara borde vänta lite tills imorgon, när mitt ordförråd är uppladdat och nytt och fräsht och fortsätta då?
Då kanske det inte känns så hotfullt att avsluta berättelsen. Sätta den sista punkten. Jag kanske skulle kunna nå 60'000 ord innan december...
Kim M. Kimselius har skrivit ett bra blogginlägg om att skriva och att ha tid att skriva. Och jag känner verkligen att jag borde ha internet avstängt medan jag skriver! För så fort jag tar en paus, om än bara så lång som ett andetag, så förflyttar sig muspekaren till firefox och fingrarna knapprar in facebook.com innan jag hinner stoppa dem. Likaså hinner de knappra in hotmailen och gmailen med lösenord och allt innan jag ens hunnit blinka, och så är jag försvunnen på nätet i en timme, läser mail, uppdaterar facebook, kollar youtube, uppdaterar bloggen, läser andra bloggar... fast i nätet helt enkelt.

Fast i nätet eller inte så är jag fortfarande rädd för den sista punkten. Det känns som om det är spiken i kistan så att säga. Sen är den "färdig". En hel berättelse. Visst den kommer att kräva en viss del omskrivningar, men det är mera som att fylla på mellan den första stora bokstaven och den sista punkten, inte att flytta den sista punkten. Den sista punkten är ju trots allt den sista punkten. Allt annat därefter är omskrivningar, editeringar etc.

Jag har sista punkten fobi
:-S

Jag undrar om

man kan skriva en roman på lika lång tid som man läser den? Skulle det gå att skriva så snabbt?
Jag vet i alla fall med mig själv att om en bok tar för länge att läsa så tappar jag intresset. Just nu är jag inne i en liknande fas med Then Came Mary. Jag gillar den fortfarande, men just nu är det lite... långtråkigt... jag borde kanske skriva lite mera beskrivande än att bara recitera vad karaktärerna gör, för det gör det tråkigt. Det är i alla fall en lång väg till att öppna dokumentet igen. Annars brukar Scrivener vara det första programmet jag öppnar när jag startar upp datorn. Men inte idag. Jag har nu suttit och läst en berättelse på internet som jag hela tiden måste omvaluera min åsikt om. Först trodde jag den var fjantig, en sån där dålig ungdoms kärleks roman (i vissa aspekter håller jag den åsikten fortfarande) men det tycks ligga nånting djupt och mörkt i bakgrunden (som man får pusselbitar till lite nu och då) jag brukar vara ganska snabb på att pussla ihop bitarna, även om jag inte har alla bitar, och nu tror jag att jag vet hur det hänger ihop. Får se var den slutar. Jag har i alla fall tagit en paus från läsandet, för ögonen börjar ta ont.

Funderade på ifall jag skulle öppna Scrivener och skriva lite till, men kom sen fram till att min hjärna är nu full av den här berättelsen jag läst att det inte skulle vara jag som skrev om jag skrev nånting. Därför tänker jag gå ut och gå. Ta en promenad ute i det... inte direkt blå, snarare grå...  och reset hjärnan på min egen skriv stil. För inget är så jobbigt som att skriva nånting med en lånad skriv stil. Det känns falskt på nåt vis... speciellt då det är ens egna historier man berättar. Fanfiction är en annan sak, då lånar man ju författarend röst och skriver om andra äventyr med författarens karaktärer. Det är ett bra sätt att öva upp sitt skrivande... om man läst tillräckligt av författarens böcker för att kunna ha fångat upp dennes stil.

I alla fall, min hjärna håller på att dega ihop, så jag ska skynda ut så länge det inte regnar. Och sen återgå till Mary's historia. :)

Och bara för att jag pratar om historier så har jag en ny som snurrar i hjärnan... den heter I Called Him Gabriel, men jag har förbjudit mig själv att ens titta åt det hållet innan jag fått Then Came Mary klar. Vilket borde ske inom en vecka, för sen börjar december.

En liten galen del av mig undrar om det är möjligt att skriva en roman per månad. National Novel Writing Month året runt alltså. Och undrar hur länge idéerna skulle räcka, och ifall man skulle tröttna på det.

Jag tänker i alla fall försöka.

Så nu utnämner jag året 2011 till National Novel Writing Year!

(Jag återkommer i januari när jag ångrat mig ;) )

Jag blir alltid så

förvånad över det jag skriver. De hamnade ur öken in i djungeln i vad som egentligen var en dröm, och så dyker Lucifer upp igen, med sitt sneda flin. Och orden bara trillar ut... nästan. Senaste raden ser ut så här:

Mary looked into his brilliantly blue eyes for a long time before she made up her mind what to say. “I don’t trust you.”

Och just som Mary sagt det, så vände jag mig till henne och tänkte: "jahapp, och nu då?" Och jag sitter fortfarande och väntar på ett svar. Det är nästan som om de är i ett stale-mate. Ingendera kan röra på sig om det inte kommer en yttre kraft och skuffar till någondera av dem. Den yttre kraften skulle då vara jag. Och jag sitter och tittar på dem och undrar "Jahapp, och nu då?" Vilket ju inte direkt bådar gott för historien. Nu måste jag komma på ett sätt att sparka dem i baken, utan att det känns för påtvingat och få dem att smida planer tillsammans, vilket ju kommer gå som smort, speciellt då Mary just meddelat att hon inte litar på Lucifer.
Jag litar däremot på honom, och hoppas han kommer på nån briljant idé som får mig ur knipan, så jag inte behöver vara "författare", utan bara "nerskrivare" vilket det hittills har kännts som att jag är.

Ja, jag pratar med mina karaktärer. Och de pratar med mig. VI kommer inte alltid överens, men för det mesta brukar allting löpa fint... för det mesta... (och fråga mig inte vem Habriel är, han bara är... jag tror inte ens han själv vet vem han är, eller att- eller om han är... vilket känns ganska instabilt så här i längden.)
Nu ska jag återgå till romanen och kick some ass, för att se om det händer något... och innan folk börjar tro att jag är galen på riktigt.

Och igen för att inte bara babbla om romanen hela tiden, så fick jag jobbet! Yay! Visserligen är det bara halvtid, men alltid något! :D

Och okej, för att jag fortfarande ser på den genom rosafärgade linser så kommer här några rader till ur den. Jag har så enkel humor ibland...

After some minutes of strained silence Lucifer still laid where he had landed the second time, staring up into the ceiling. “What was that for?” He hissed through gritted teeth, and slowly sat up. He rubbed the back of his head with a hand and glared at Mary who was standing in the middle of the room, hugging herself.
“The… the… when Yaan and I left here last time…”
“He took you here?!” Lucifer was up in an instant and with great strides he was suddenly standing in front of Mary, with a menacingly dark expression on his face and demanded, “When?!”
“A couple of days ago… or… I mean… I think it was a couple of days ago, but since I’ve… you’ve…” Mary stuttered and took several steps backwards, but was followed by Lucifer. His blue eyes almost shimmered in the dank light that filtered through the greasy windows.
“You’ve been here before?” His voice was much calmer, but his expression was still dark.
Mary just nodded.
“With Yaan?”
Mary nodded again.
“What happened?”
Mary was about to nod again when she realized it wasn’t a yes or no question.

Om man bara skriver

så dyker det upp idéer att skriva om. För mig i alla fall.
Nu har jag kommit förbi den svåra delen och de har just... landat i en öken. Ja, du läste rätt, öken.
Jag har inte en blåblekaste vad de gör där, men nån förklaring kommer väl så småning om. Något har i alla fall gått på tok fel, och nu är Mary i knipa igen, i ännu större knipa än vad hon var tidigare, och nu är Yaan också indragen i det hela.
Jag kom också på nånting som någon försöker hålla hemligt, och det är så jätte spännande, för jag gillar hemligheter. Det kommer att avslöjas i slutet, tror jag. Och det ska bli så roligt att se hur det sker, för ingen av de inblandade har en susning om att så kan vara fallet (inte ens jag visste det förrän nu). Den enda som visste och har vetat i en hel evighet är Lucifer, men han är försvunnen... igen...
Nåja, han dyker väl upp igen i sinom tid, jag har i alla fall planerat en raid med honom och hoppas han dyker upp till den, annars vet jag inte vad jag ska göra.

För att inte babbla hela tiden om berättelsen så kan jag ju  meddela att jag fortfarande väntar på ett telefonsamtal från någon som vill ha mig på jobb... >.< och fortsätter skicka ut min CV till folk som skulle vilja ha mig. Men desto mer jag skriver desto mer inser jag att det är det här jag vill göra resten av mitt liv. Jag vill leva bland böcker! Jag vill verkligen bli författare! :)
Jag var ute på promenad idag, blev så trött på allt innesittande, och gick till parken i närheten av där vi bor. Och chockades av en man som kom gående över fältet - precis som i en scen med Mary. Han var svartklädd och hade en hatt, precis som scenen i boken. Och jag måsta vända mig om flera gånger för att titta om det verkligen gick en gubbe över fältet eller om jag såg i syne, om bokens värld har ätit upp mig helt totalt. Om han skulle ha kommit fram till mig och frågat efter Sycamore Hill Street 2 ja då skulle jag ha tuppat av på stubinen (för det är vad mannen i berättelsen frågade Mary). Lyckligtvis gjorde han inte det, och resten av promenaden var lika eventlös som en promenad en grådaskig dag bara kan vara.

Nu ska jag återgå till skrivandets värld och se om jag hittar nån förklaring till varför de är i en öken. :)

I brist på annat

att göra så sitter jag åter igen framför datorn. Jag väntar på ett telefonsamtal från ett företag, om de vill anställa mig eller inte. Håller tummarna att de vill.
Jag har lyckats komma upp i 29'000 ord. Vete katten hur jag gjorde det, men när jag kollade hur många ord jag skrivit så visade räknaren på 29'000. En glad överraskning, som betyder att jag ännu inte varit under dagens word goal.. ännu... peppar peppar :)

Just nu är det mentalt svårt att skriva, för det händer så mycket känsliga saker i Mary's värld att jag känner mig så skyldig som har dem att hända. Mary's mamma dog när hon var liten, och Mary har just fått reda på hur det egentligen gick till. Jag är själv chockad. Vilket gör det ännu svårare att skriva.

Jag plitade ner ytterligare några ord och nu står räknaren på 30'000 ord, vilket känns bra. Snart borde nedförsbacken komma tycker jag. Bara 20'000 ord kvar nu, och det var ju inga problem i början att plita ner dem... *host host*
Jag ska återgå till skrivandet i väntan på ett telefonsamtal. :)

Måste bara skriva

att romanen jag skriver är helt underbar! Jag vet inte varifrån jag får alla idéer, men det verkar som om alla idéer kommer prydda med blommor och midsommardoft. Just nu är jag jätte kär i den och tycker den är det bästa jag nånsin skrivit. (Jag kan ju ha en annan åsikt imorgon, vad vet jag, men just nu är den i perfekt symbios med mina tankar och idéer)

Här kommer en liten passage för att ni ska veta vad jag gottar mig i:

“I have a feeling whatever you’re thinking about it’s not in my favor?” Lucifer said and put a hand on Mary’s hands. Mary’s eyes narrowed.
“Are you threatening me?”
Lucifer simply nodded. “For everybody’s best I’d prefer if you didn’t loose yourself in your feelings. I’d like you to at least consider what I proposed!” his voice was low and the underlying threat could not be mistaken, but it didn’t bother Mary.
“But haven’t you already edited me? Isn’t that enough?”
“Your name’s still on the list?” He raised one eyebrow and nodded at the list.
Mary pulled her hands free from his grip and grabbed the papers. Her heart sank. Her name was still on the list. Zuu, Mary. The letters seemed to scream at her. Zuu, Mary. She closed her eyes.
“I offer you a chance to have a hand in your own destiny. Aren’t you gonna take it?”
Mary stayed silent for a while, her eyes still closed. When she finally opened then she discovered Lucifer sitting opposite her with a concerned expression. His eyes were the same colour as Yaan’s. Deep blue in the middle, sky blue at the edges.
“Yes.” She whispered softly. “Yes, I want a hand in my own destiny.”


Vad sägs om det?
Okej, jag erkänner, jag kanske inte är världens bästa författare och det finns ställen där den haltar, men själva historien, det som jag vill berätta, är en så underbart vacker sak at jag många gånger undrat om det verkligen är jag som har kommit på alla de här till synes briljanta idéerna.
Så just nu trippar jag runt på små rosa förälskelse moln, och hoppas att lyckan fortsätter.
En av de största set-back som jag har är att idéerna är så underbart vackra i min skalle att jag är rädd att glömma bort dem, eller inte få ut dem på rätt sätt så jag är rädd för att skriva ner dem :S (Tokig rädsla jag vet, men den finns där ändå)
Ovanstående passage tog säkert två timmar att skriva, och då menar jag inte att jag satt och ältade orden, nej, jag skrev första meningen, kollade fb, kollade youtube, kollade mailen, skrev en mening, kollade andra mailen, läste lite mera mail, kollade några bloggar, funderade om jag borde stänga ner internet, chattade på msn, kollade fb, skrev en till mening,  kollade youtube, lyssnde på en trudelutt på youtube, såg en animerad kortfilm på youtube, kollade mailen, kollade horosopet, konstaterade att jag hade bara några få ord kvar för att nå upp till den dagliga ordkvoten och skrev resten på tio minuter.
Förutom tiominutersdebatten om Lucifer skulle sitta kvar framför henne när hon öppnade ögonen eller inte. Det var frestande att ha honom spårlöst försvunnen så skulle hon måsta leta reda på honom innan hon kunde ge stii svar, och så skulle man ha fått in lite angst också om att hon skulle vara för sent ute eller något liknande. Men sen beslöt jag att det egentligen inte för berättelsen framåt, och läsaren vet redan hurdan Lucifer är... eller de tror sig veta hurdan han är.
JAG tror mig veta hurdan han är... jag trodde jag visste vem han var, men tydligen hade han flera shades of black än vad jag trodde, för när Lucifer introducerades i berättelsen var det här out of question. Första bästa chans och han skulle se till att Mary aldrig vaknade upp igen, och i den här scenen sitter de på ett café (!) och pratar som om de vore gamla skolkamrater.


Och om jag kunde skriva lika flitigt på romanen som här så skulle allt vara frid och fröjd.

Filosofi

Jag har varit lite schockad av min berättelse och huvudpersonens nära döden upplevelse att jag inte riktigt har vetat hur jag ska fortsätta. Tills nu. Jag bestämde mig för att Mary ska studera filosofi vid ett unversitet och blev så betagen av filosofi att jag, flera timmar senare, inte har skrivit ett enda ord till men däremot läst massor om filosofi och tagit diverse tester (bl.a. ett som säger att jag säger emot mig själv). Jätte intressant! Och så började jag fundera ifall jag vills tudera filosofi istället. Det är så jätte intressant med all metadysik, epistemologi, etik och allt det där.
Det fick i alla fall in mig på ett sidospår. Fast hela berättelsen har en liten hur-uppfattar-vi-världen dos. Vilket är intressant, för det kunde bli så mycket mer.
Det är nästan jobbigt att se hur stor potential en berättelse kan ha, men inte veta om man klarar av att skriva det. Jag tänker i alla fall försöka. Det blir nog ingen bästsäljare vid första utkastet, men efter lite omarbetning så kan det nog vara nånting att bita i.
Nu ska jag återgå till romanskrivandet. Mot 50'000 orden! (i bästa Robin Hood anda :) )

Jobbigt

Mitt alfabetsjobb (jag tror företaget heter RSM, men jag är inte säker) skulle ringa mig idag. Jag ringde till dem igår för att höra nör jag skulle komma på jobb nästa gång, efter många om och men fick jag lämna mitt telefonnummer och så skulle de ringa mig. Tio minuter efter att vi lagt på ringer de och säger att de ska ringa imorgon på morgonen (idag) men de har inte ringt.
Därför fortsatte jag mn jobbjakt och förde min cv till B&Q, som är ungefär som K-Rauta hemma i Finland (typ) och var på "intervju" och kollade runt.
Det är inte mitt drömjobb.
Mitt drömjobb skulle innebära att jag får vara kreativ. Vara med människor, hjälpa till, kunna ta det lugnt och få utlopp för kreativiteten. Det enda yrke som jag hittills hittat som skulle passa är Författare. Eller bildkonstlärare (men bildkonstlärare föreställer jag mig att är mer att få eleverna att vara kreativa än att själv vara kreativ) sen älskar jag ju att skriva. Och läsa böcker.

Om jag kunde bli en bokrecensent på heltid, och jag skulle få läsa vilka böcker jag vill.. det skulle vara ett jobb det. Men främst är det författare jag går och funderar på. Visst, det blir man inte över en dag, och man kanske inte tjänar tillräckligt för att kunna leva på det (såvida man inte heter Stephenie Meyer eller J.K. Rowling - att dra in Stephen King/Dean Koontz/J.R.R. Tolkien/Agatha Christie (skulle C.S. Lewis passa i den här uppräkningen?) i det här är lite som att vilja att första bilen man har råd att köpa är en porsche eller en murcielago istället för en enkel ford... (jag tror att ford är ett bättre alternativ om man vill ta sig från punkt A till punkt B))

Alla slår alltså inte igenom med sina böcker direkt, faktiskt så är majoriteten helt mediokra när det gäller försäljning av första upplagan. Sen kommer de där som har turen med sig (om man nu kan kalla det tur eller om det är skicklighet) som Christoph Paolini, Stephenie Meyer och J.K. Rowling som alla tre startade från absoluta nollpunkten. (Rowling kanske tillochmed låg på minus sidan innan hon klättrade uppåt) Och nu vet i princip varenda tonåring vem de är och vad deras böcker handlar om.

Jag vill också vara en av de författare som folk pratar om långt efter att första boken kommit ut. men det är ett senare bekymmer.
Mitt första mål är att se min bok i någon annans bokhylla än min egen (eller någon jag känners), eller se min bok i handen på någon på tunnelbanan eller på bussen.
Det skulle göra mig så lycklig.

Nu ska jag fortsätta på Mary's berättelse. Den är så spännande att inte ens jag vet hur den fortsätter. Karaktärerna kapade den redan första dagen och bestämde sig för att berätta en egen berättelse än den jag hade så noggrannt planerat. :D

20'000 ord

November är kanske inte den ljusaste tiden på året, men den här november har hittills sett ljus ut. Solen skiner emellan åt, det är inte särskillt kallt, lite mulet och regningt har det tock varit, men ingenting som man hakar upp sig på (men jag saknar slasket och kylan och mörkret).
Jag förlorade mitt jobb... eller "förlorade" kan man väl snarare säga, jag var bara anställd på probation, och när probation tiden gick ut så pratade jag med han som var ansvarig för personalen på pubben där jag jobbade och han sa att han tyckte jag var ganska långsam. Japp, jag är långsam, det är inget jag tänker käfta emot. Men om jag ska vara ärlig, vilket han också mindes när jag var på intervju och träffade honom för första gången - jobbet passade inte riktigt mig. Och det vet vi båda nu, med facit i handen. Jobbet passade inte mig. Jag gillade det stundvis, men om man nästan blir sjuk bara av att tänka på att fara på jobb - ja då är nåt fel.

Lite synd känns det nog att måsta gå efter en månad, när jag lärt känna alla andra olika, roliga, sura, smarta, effektiva, lata människor som jobbade där. Hittade några jätte goda vänner där också, som bestämde att vi definitivt skulle hålla kontakten även om jag inte jobbar där nå mer.
I alla fall, i fredags så var jag på en intrevju till en alfabetsfirma (jag minns fortfarande inte vilken bokstavskombination de heter, eller vad bokstäverna står för... NSD, NBS, NRS, RNS, NRD... nånting...) och jag fick jobbet som transcriber. Vilket betydde att igår när jag började blev jag visad till ett skrivbord, de öppnade ett word dokument åt mig, öppnade windows mediaplayer med en intervju, gav mig ett par hörlurar och försvann på möte.
Jag kännde mig minst sagt förvirrad, men jag var ju där för att transkribera så transkribera gjorde jag. Det tog 3,5 timmar att transkribera en 20 minuter lång svenskspråkig intervju till engelska! TRE och en halv timmar! Sen fick jag ta lunchpaus och efter lunchen fortsatte jag 3,5 timmar till men då hann jag bara 15 minuter eftersom intervjuaren pratade med så hög röst och den som blev intervjuad med så låg att jag fick ont i öronen och kunde inte höra vad de sa... sen kom samma kvinna som startat upp alla programmen och sa att jag kunde gå hem, och att jag skulle ringa Paul imorgon klockan 2. Jahapp, sa jag och gick hem. Så idag ska jag sticka in huvudet dit och fråga när jag ska komma nästa gång, för jag vet vad som händer om man ringer dit och frågar efter Paul. Han dyker aldrig upp.

November är också National Novel Writing Month och eftersom jag planerade så flitigt i oktober så nästan flyger min roman fram. Lite snubbel har det varit, men bara småtrassel, inget stort. Igår hade jag dock major procrastination bekymmer, men bet ihop och läste ett stycke som jag skrev i förrgår och sen bar det av på äventyr igen. Just nu är två av karaktärerna inbegripna i ett slagsmål med varandra (eller... att kalla det slagsmål är väl inte direkt rätt, det är bara en knytnäve som flugit och landat på en käke... hittills... jag vet inte vad de hittar på härnäst) och en karaktär håller på att dö i skuggorna om inte en av slagsmålskämparna tar sitt förnuft tillfånga och inser att våld inte löser någons problem och far och räddar henne. För hon behöver räddas, för hon är huvudpersonen, och det kommer inte att gå bra om hon dör.. Om någon vill läsa några stycken ur berättelsen (som just har snubblat över 20'000 ords gränsen) så hittas ett excerpt på engelska här: tereseh och så här kommer boken högst troligen att se ut (fast bokstäverna i titeln kommer förhoppningsvis se ut som om de håller på och trillar sönder):