För de som inte vet så är alltså Drömfångaren en bok jag håller på att skriva. Jag brukar inte prata så mycket om att jag skriver i verkliga livet, jag är ganska tyst av mig när det kommer till det ämnet. Jag vet inte varför, men det kan bero på fördomar. Fördomar som jag har mot andra och som andra har mot mig. Jag är rädd att andra ska tänka:
"Jaja, hon skriver, men hon kommer aldrig att bli någon författare."
eller
"Men om hon inte är publicerad så kan hon ju inte vara bra."
eller
"Okej, det säger hon säkert bara för att vara intressant."
när jag säger att jag skriver som hobby. Det jag brukar lägga tungvikt på är att jag målar som hobby. Det är godtagbart. Allt kan i princip klassas som konst nuförtiden, så med måleri är jag säker.
Skrivandet är en annan sak. En elev frågade, efter att jag tagit mod till mig och erkänt att jag skriver en bok, "Hur långt har du kommit?"
Mitt svar var "Jaa, alltså, jag har inte skrivit så mycket ännu, men jag har planerat en hel del."
Blicken som jag fick därefter sa mig att jag hade svarat fel. Den sa: 'jag tror inte på dig' och 'visst, planerat, säkert'.
Därför bestämde jag mig för att berätta för resten av världen att jag skriver. För att visa att jag inte längre är rädd. Folk får tycka vad de tycker. Tyck att jag bara pratar strunt, att jag är usel, att jag kommer att bli besviken när det inte blir till nånting, när ingen tar emot boken, när den inte blir färdig, jag bryr mig inte. En klok man sa en gång någonting i stil med "Om en dröm är värd att drömmas är den värd att uppfyllas." Och det är det jag gör. Om jag inte skriver känner jag mig inte levande, jag känner mig ihopklämd, som om för många tankar snurrar runt i huvudet och inte får plats. Jag måste skriva för att må bra. Jag måste skriva för att uttrycka mig. Jag måste skriva för att leva. Och när jag älskar böcker, varför skulle jag då inte sammla mitt skrivande i en bok? Steget från "skrivbordslåda" författare till publicerad författare är i dagens läge inte ett lika stort steg som det var för tio år sedan. Vem som helst kan ju nuförtiden ge ut en bok (J.K. Rowling och Stephenie Meyer är kanske inte de bästa exemplena, men också de var "nobodys" innan de vågade ge ut sina böcker, och nu vet varenda tonåring vem de är), och det behöver inte kosta skjortan.
Drömfångaren är alltså titeln på boken (ja, jag tänker kalla det bok, för det ska bli en bok), huvudpersonen är Mia, som tillsammans med sin pappa flyttar ut till skärgården där pappan har hittat en ny kärlek. Mia får nya kompisar, bland annat Adriana - hon med de vita dreadsen, Linkan med den fula rosa mössan och Lucas, som blir hennes styvbror. Mia tror att det kommer att bli en helt okej sommar, med sol, bad och sommarjobb som barnflicka, tills Jesper kommer. Jesper, som alla kallar Jesse, är inte från den här världen. Han kommer en kväll i en stor yatch till Torsholma, den lilla holmen Mia nu kallar hem, och vänder upp och ner på Mias värld. Plötsligt är hon indragen i en jakt på en nyckel i en värld hon inte visste att existerade, och som följer helt andra lagar, nämligen drömmarnas värld.
I den andra världen finns Speldjävulen, en lång, gänglig man i svart kostym-liknande klädsel, som styr ett spel imperium, och som Mia tycker är skrämmande - han är nästan som rök; omöjlig att få något grepp om. Där finns också den hotfulla skuggan som hela tiden hänger efter Mia. Mia misstänker att det är Speldjävulen som förföljer henne men när sen Speldjävulen visar sitt riktiga ansikte inser Mia att det inte alls är han som förföljer henne, utan någonting mycket värre och mycket hemskare; Ravnen - Övervakaren.
