1. Bokhyllor, de låga i IKEAs Billy serie tror jag det är. Vita. Längs med en hel vägg. Helst upphängda några centimeter ovanför golvet för ett sånt där lätt och luftig intryck.
2. iMac, med stoooooooooor skärm, som ska stå på de låga bokhyllorna och visa filmer, bilder, musik etc.
3. Armani klocka. Egentligen behöver jag ingen klocka, för jag har varit utan klocka de senaste 5 åren, men den här fick mig att tänka om. Jag har aldrig haft så starka ha-begär som just nu. Jag. Vill. Ha. ( Fast jag kan inte bestämma mig om jag vill ha en svart eller vit)
4. Sen skriver jag massor med böcker att fylla bokhyllorna med, och blir jätte populär. I stil med Stephen King, J.K. Rowling, Tolkien, C.S. Lewis... Fast egentligen skulle jag nöja mig med att bli lika berömd som John Marsden, eller Suzanne Collins eller Ursula LeGuin.
5. Och så skulle jag måla. Många tavlor.
6. Och inte behöva "arbeta"
torsdag 17 februari 2011
tisdag 15 februari 2011
Nyårslöften är till för att brytas, eller?
Ja, jag har ju alltså inte egentligen avlagt något nyårslöfte, utan snarare nyårsmål. Närmare bestämt fyra stycken. Böcker alltså. Så långt allt gott, förutom att jag inte skrivit något. Eller, visst har jag skrivit, men på halvdussinet olika berättelser.
Idag på jobbet, när jag stod och grämde mig över jobbiga kunder, stressigt, och så var jag lämnad helt ensam i check-outen för några minuter, tillsammans med en hög kunder och fyra bråkande Self Service Checkout apparater. Om det fortsätter i den här stilen kommer jag att lära mig avsky dessa orangea åbäken till maskiner innan året är slut.
Deras repertoar är följande:
"Please scan an item or press the screen to start."
"Please wait for the assistant to confirm your age." (Assistant är då jag)
"Please put the item on the scale."
Och mina absoluta hat-favoriter: "Please remove the last item!" direkt åtföljd av "Please put the item back!" Vilka oftast brukar vara åtföljda av "Please wait for the assistant!" (Jag igen alltså)
Sen följer "Pleas scan an item, or finish and pay." Finish-and-pay knappen är den svåraste knappen att hitta. Den är stor och orage, och över 60% av kunderna hittar den inte. Jag funderar ifall den knappen skulle hittas lättare ifall den var i samma storlek och färg som de övriga knapparna. Jag menar, en stor orage Finish and Pay - knapp som tar upp en tredjedel av knapp-ytan - den kan ju vara ganska svår att hitta.
Och så klagar de över att maskinen krånglar. Det är inte maskinen som felar, i 90% av fallen är det ett mänskligt fel. När det gäller Self Service Checkout maskiner är siffran närmare 99%. I vissa fall krånglar maskinen, oftast för att det då är slut på växelpengar i den eller slut på kvittopapper. Maskinerna brukar turas om att vägra ta emot sedlar (och då också vägra ta emot mynt) men det brukar oftast lösas med en stor skylt över öppningen där man sticker in pengarna som säger CARDS ONLY! Jag vet inte om det är kombinationen av CARDS och ONLY, men oftast förstår kunderna inte det utan försöker trycka på Cash-knappen och vill betala cash, fast det helt klart är skyltat CARDS ONLY! i det här fallet brukar det också ropas på the assistant (jag igen) som lugnt måste förklara, nej, de har inte gjort fel, det är helt korrekt, men ser ni skylten, denhär maskinen kan tyvärr bara acceptera kort, vill ni betala med kort, eller ska vi förflytta oss till en annan maskin?
Idag gick det så långt att jag frågade alla kunder som ens tittade åt maskinen ifall de skulle betala med kort.
Nå, när de äntligen hittat den stora orange knappen, av sig själva eller med min pekande hjälp, så ber maskinen dem "Please insert cash, or select another payment method." Den här uppmaningen har vissa kunder också svårt att följa, (i princip endast de som betalar med kort, för alla betalar i princip med kort nuförtiden, och det är ju bara att trycka in kortet i apparaten, trycka in sin pin-kod och sen är allt klart, eller hur? Inte behöver man läsa/lyssna till uppmaningarna maskinen säger heller, tryck in kortet, tryck in pin så är allt klart. Tryck in kortet, tryck in pin, tryck in kortet, tryck in pin, allt medan maskinen snällt ber dem "Please insert cash, or select another payment method." Select another payment method för fanken!
Nästa är "Please take your change and your items from the scale, don't forget your receipt. Notes are dispensed below the scanner." och om kunden inte hittar "below the scanner" så börjar apparaten pipa, och de tittar förvirrat omkring sig och letar efter sin växel.
Till sist tackar maskinen kunden för att de handlade hos oss, vilket ibland får vissa kunder att svara tillbaka "Thank you!" eller beroende på hur irriterade de är på den kvinliga rösten "Shut up!"
Mig tackar de i alla fall när de går, eftersom jag hjälpt dem överleva intåget av den automatiska, datoriserade, maskinella världen - Self Service Checkout maskinen.
Det jag skulle komma till innan alla maskiner gjorde sitt intåg var att när jag stod där, bland kunderna och chorusen av "Please scan an item or press the screen to start please put the item on the scale please wait for the assistant to confirm your age...etc" så dök en historia upp i min hjärna och jag ville genast gråta, för det är en ganska sorglig historia. Jag sammlar på titlar till eventuella historier, och jag hade just gått igenom gamla titlar och hittade den perfekta titeln redan innan historien är färdig.
Nästa bok heter Now Come The Tears.
Och jag måste erkänna att jag är smått småförälskad i titeln.
SÅ, så här långt har jag nu följande titlar:
Drömfångaren (Sommar-romanen som aldrig tycks bli färdig)
The Speed of Darkness (vilken är färdig, men i så uselt skick att jag tänker panta på den några årtionden innan jag öppnar den igen)
Then Came Mary (som också är färdig, den behöver bara editeras x antal gånger)
I Called Him Gabriel (jag vet slutet, jag vet personerna, men det är lite flummigt där i början och mitten)
The Stuff Dreams Are Made Of (I princip helt färdigplanerad, enda kruxet är att jag vill skriva den i första person presens = jätte jobbigt! därför har jag inte tagit i saken ännu)
Now Come The Tears (det nyaste tillägget i titlar på böcker som jag vill skriva. Ligger numera högst upp i högen, för jag vill skriva tills jag gråter)
Idag på jobbet, när jag stod och grämde mig över jobbiga kunder, stressigt, och så var jag lämnad helt ensam i check-outen för några minuter, tillsammans med en hög kunder och fyra bråkande Self Service Checkout apparater. Om det fortsätter i den här stilen kommer jag att lära mig avsky dessa orangea åbäken till maskiner innan året är slut.
Deras repertoar är följande:
"Please scan an item or press the screen to start."
"Please wait for the assistant to confirm your age." (Assistant är då jag)
"Please put the item on the scale."
Och mina absoluta hat-favoriter: "Please remove the last item!" direkt åtföljd av "Please put the item back!" Vilka oftast brukar vara åtföljda av "Please wait for the assistant!" (Jag igen alltså)
Sen följer "Pleas scan an item, or finish and pay." Finish-and-pay knappen är den svåraste knappen att hitta. Den är stor och orage, och över 60% av kunderna hittar den inte. Jag funderar ifall den knappen skulle hittas lättare ifall den var i samma storlek och färg som de övriga knapparna. Jag menar, en stor orage Finish and Pay - knapp som tar upp en tredjedel av knapp-ytan - den kan ju vara ganska svår att hitta.
Och så klagar de över att maskinen krånglar. Det är inte maskinen som felar, i 90% av fallen är det ett mänskligt fel. När det gäller Self Service Checkout maskiner är siffran närmare 99%. I vissa fall krånglar maskinen, oftast för att det då är slut på växelpengar i den eller slut på kvittopapper. Maskinerna brukar turas om att vägra ta emot sedlar (och då också vägra ta emot mynt) men det brukar oftast lösas med en stor skylt över öppningen där man sticker in pengarna som säger CARDS ONLY! Jag vet inte om det är kombinationen av CARDS och ONLY, men oftast förstår kunderna inte det utan försöker trycka på Cash-knappen och vill betala cash, fast det helt klart är skyltat CARDS ONLY! i det här fallet brukar det också ropas på the assistant (jag igen) som lugnt måste förklara, nej, de har inte gjort fel, det är helt korrekt, men ser ni skylten, denhär maskinen kan tyvärr bara acceptera kort, vill ni betala med kort, eller ska vi förflytta oss till en annan maskin?
Idag gick det så långt att jag frågade alla kunder som ens tittade åt maskinen ifall de skulle betala med kort.
Nå, när de äntligen hittat den stora orange knappen, av sig själva eller med min pekande hjälp, så ber maskinen dem "Please insert cash, or select another payment method." Den här uppmaningen har vissa kunder också svårt att följa, (i princip endast de som betalar med kort, för alla betalar i princip med kort nuförtiden, och det är ju bara att trycka in kortet i apparaten, trycka in sin pin-kod och sen är allt klart, eller hur? Inte behöver man läsa/lyssna till uppmaningarna maskinen säger heller, tryck in kortet, tryck in pin så är allt klart. Tryck in kortet, tryck in pin, tryck in kortet, tryck in pin, allt medan maskinen snällt ber dem "Please insert cash, or select another payment method." Select another payment method för fanken!
Nästa är "Please take your change and your items from the scale, don't forget your receipt. Notes are dispensed below the scanner." och om kunden inte hittar "below the scanner" så börjar apparaten pipa, och de tittar förvirrat omkring sig och letar efter sin växel.
Till sist tackar maskinen kunden för att de handlade hos oss, vilket ibland får vissa kunder att svara tillbaka "Thank you!" eller beroende på hur irriterade de är på den kvinliga rösten "Shut up!"
Mig tackar de i alla fall när de går, eftersom jag hjälpt dem överleva intåget av den automatiska, datoriserade, maskinella världen - Self Service Checkout maskinen.
Det jag skulle komma till innan alla maskiner gjorde sitt intåg var att när jag stod där, bland kunderna och chorusen av "Please scan an item or press the screen to start please put the item on the scale please wait for the assistant to confirm your age...etc" så dök en historia upp i min hjärna och jag ville genast gråta, för det är en ganska sorglig historia. Jag sammlar på titlar till eventuella historier, och jag hade just gått igenom gamla titlar och hittade den perfekta titeln redan innan historien är färdig.
Nästa bok heter Now Come The Tears.
Och jag måste erkänna att jag är smått småförälskad i titeln.
SÅ, så här långt har jag nu följande titlar:
Drömfångaren (Sommar-romanen som aldrig tycks bli färdig)
The Speed of Darkness (vilken är färdig, men i så uselt skick att jag tänker panta på den några årtionden innan jag öppnar den igen)
Then Came Mary (som också är färdig, den behöver bara editeras x antal gånger)
I Called Him Gabriel (jag vet slutet, jag vet personerna, men det är lite flummigt där i början och mitten)
The Stuff Dreams Are Made Of (I princip helt färdigplanerad, enda kruxet är att jag vill skriva den i första person presens = jätte jobbigt! därför har jag inte tagit i saken ännu)
Now Come The Tears (det nyaste tillägget i titlar på böcker som jag vill skriva. Ligger numera högst upp i högen, för jag vill skriva tills jag gråter)
söndag 6 februari 2011
Övertids arbete och jobbiga kunder
Vi har ju egentligen övertidsförbud på jobbet...men är man populär så är man. Det var främst för att de behövde en extra hand i cash-office en timme (i verkligheten tog det närmare två och en halv timme) som jag arbetade idag, fast jag egentligen skulle ha ledigt... Men bara för att jag var där så arbetade jag i kassan och i själv service check-outen till kl 15.30.
När jag sen gick till managern för att påminna honom om en feltransaktion jag gjort, och skulle be honom hjälpa mig med den, kastade han ett öga på mig och bad mig öppna kassa nummer 4. Sen stod jag där som en virrhöna och försökte få klart för mig ifall jag verkligen skulle stanna längre (vilket de ibland ber en om de har ont med folk) eller om jag kunde gå hem. Det slutade med att jag gick hem 15.45 (affären stänger kl 16)
De jobbiga kunderna är en ras för sig. Vissa kommer dit och förväntar sig att bli besvikna. En kvinna kom med en målfärgsburk som hon påstod att kostade 13£ på hyllan, men att nån hade sagt att den är 13,50£ i systemet. Och visst, när jag scannade den så var priset 13,50£. Och hon blev mäkta upprörd och bad mig fråga någon som visste, och hon skulle inte betala mer än 13£ (Jag menar hallå! 50 pence är ju "jätte mycket"! Man kan få två koppar kaffe från maskinen i Canteenan för det) Jag ber en kollega gå och kolla priset, och genast öppnar hon käften och säger att han kan inte hjälpa, för det var han som sa att den är 13,50 ochinte 13 som det stod på hyllan, men hon skulle ha den för 13£ banne mig. Sen fortsatte hon sin monolog att det inte var ett bra ställe, att hon aldrig skulle komma dit nå mer och köpa saker. Jag hade lust att säga åt henne att knipa näbb, betala produkterna hon skulle ha, eller gå därifrån.
Nåja, sen hade jag scannat allt i hennes vagn, jag var extra hjälpsam, frågade ifall de behövde påse (Nej, det behövde de inte, för de kostar säkert skjortan) och när jag skulle ta betalt bad hon om att få kvittot. Jag frågate om det var VAT-kvittot hon ville ha. Men det var bara KVITTOT! (förstår jag inte vad kvitto är?) hon skulle ha - som om jag inte skulle ha gett henne kvittot om hon inte bett om det, vilka affärer shoppar hon i ifall de inte ger henne kvitto? Sen går hon igenom kvittot och alla saker hon köpt innan hon kan lämna affären. Ifall jag skulle ha scannat fel, eller ifall någon produkt var fel pris-satt, så hon skulle kunna öppna munnen och beklaga sig och visa att hon hade rätt, att det var ett dåligt ställe som inte kan sköta sig och hur hon inte skulle komma tillbaka (vilket jag gärna skulle ha sett). Men då hon inte hittade nåt fel så gick hon.
Kunder som har bestämt sig för att de är eller ska bli besvikna av vår service brukar jag för det besta bara le och nicka åt. Om man gör nåt annat så uppstår bara käbbel. Om man säger emot dem hotar vissa med att ringa managern eller huvudkontoret. Så det bästa är bara att nicka och le lite åt dem när de beklagar sig och säger att det är sista gången de handlar här. De kommer ändå inte att ändra sin uppfattning, hur man än förklarar åt dem hur det ligger till.
Det finns inte bara sura, buttra, och färdigt besvikna kunder, det finns även de trevliga som undrar varifrån du kommer, vad du gör här, och om du trivs här. Idag kom det två män som diskuterade på spanska varifrån jag kom (jo, så mycket spanska förstår jag) sen måsta de bara fråga varifrån jag kom, och när jag berättade för dem att jag kommer från Finland så säger den ena.
"Aaah, Finland! Scandinavia! Close to Sweden."
och den andre säger "Katsomary! Katso Puta!"
Jag stirrar på honom lite avmättat, eftersom puta på spanska inte är något snällt ord. Han upprepar sig, och försöker på en översättning; Look see, look tree. Och efter några Katsomary, katso puta från hans sida inser jag att han säger "Katso meri, katso puuta" vilket i princip betyder "Se hav, se träd" sen skrattar vi åt att finska Puuta (träd, plural) har nästan samma uttal som ett spanskt fult ord.
När jag sen gick till managern för att påminna honom om en feltransaktion jag gjort, och skulle be honom hjälpa mig med den, kastade han ett öga på mig och bad mig öppna kassa nummer 4. Sen stod jag där som en virrhöna och försökte få klart för mig ifall jag verkligen skulle stanna längre (vilket de ibland ber en om de har ont med folk) eller om jag kunde gå hem. Det slutade med att jag gick hem 15.45 (affären stänger kl 16)
De jobbiga kunderna är en ras för sig. Vissa kommer dit och förväntar sig att bli besvikna. En kvinna kom med en målfärgsburk som hon påstod att kostade 13£ på hyllan, men att nån hade sagt att den är 13,50£ i systemet. Och visst, när jag scannade den så var priset 13,50£. Och hon blev mäkta upprörd och bad mig fråga någon som visste, och hon skulle inte betala mer än 13£ (Jag menar hallå! 50 pence är ju "jätte mycket"! Man kan få två koppar kaffe från maskinen i Canteenan för det) Jag ber en kollega gå och kolla priset, och genast öppnar hon käften och säger att han kan inte hjälpa, för det var han som sa att den är 13,50 ochinte 13 som det stod på hyllan, men hon skulle ha den för 13£ banne mig. Sen fortsatte hon sin monolog att det inte var ett bra ställe, att hon aldrig skulle komma dit nå mer och köpa saker. Jag hade lust att säga åt henne att knipa näbb, betala produkterna hon skulle ha, eller gå därifrån.
Nåja, sen hade jag scannat allt i hennes vagn, jag var extra hjälpsam, frågade ifall de behövde påse (Nej, det behövde de inte, för de kostar säkert skjortan) och när jag skulle ta betalt bad hon om att få kvittot. Jag frågate om det var VAT-kvittot hon ville ha. Men det var bara KVITTOT! (förstår jag inte vad kvitto är?) hon skulle ha - som om jag inte skulle ha gett henne kvittot om hon inte bett om det, vilka affärer shoppar hon i ifall de inte ger henne kvitto? Sen går hon igenom kvittot och alla saker hon köpt innan hon kan lämna affären. Ifall jag skulle ha scannat fel, eller ifall någon produkt var fel pris-satt, så hon skulle kunna öppna munnen och beklaga sig och visa att hon hade rätt, att det var ett dåligt ställe som inte kan sköta sig och hur hon inte skulle komma tillbaka (vilket jag gärna skulle ha sett). Men då hon inte hittade nåt fel så gick hon.
Kunder som har bestämt sig för att de är eller ska bli besvikna av vår service brukar jag för det besta bara le och nicka åt. Om man gör nåt annat så uppstår bara käbbel. Om man säger emot dem hotar vissa med att ringa managern eller huvudkontoret. Så det bästa är bara att nicka och le lite åt dem när de beklagar sig och säger att det är sista gången de handlar här. De kommer ändå inte att ändra sin uppfattning, hur man än förklarar åt dem hur det ligger till.
Det finns inte bara sura, buttra, och färdigt besvikna kunder, det finns även de trevliga som undrar varifrån du kommer, vad du gör här, och om du trivs här. Idag kom det två män som diskuterade på spanska varifrån jag kom (jo, så mycket spanska förstår jag) sen måsta de bara fråga varifrån jag kom, och när jag berättade för dem att jag kommer från Finland så säger den ena.
"Aaah, Finland! Scandinavia! Close to Sweden."
och den andre säger "Katsomary! Katso Puta!"
Jag stirrar på honom lite avmättat, eftersom puta på spanska inte är något snällt ord. Han upprepar sig, och försöker på en översättning; Look see, look tree. Och efter några Katsomary, katso puta från hans sida inser jag att han säger "Katso meri, katso puuta" vilket i princip betyder "Se hav, se träd" sen skrattar vi åt att finska Puuta (träd, plural) har nästan samma uttal som ett spanskt fult ord.
onsdag 2 februari 2011
Nästan lika beroendeframkallande som choklad
Milkshake. Fast oftast blir man så kall av det, och så är det ju inte sååå nyttigt om man har en massa glass i det heller. Därför har jag, i indisk lassi anda, blandat yoghurt och mjölk, lagt i lite honung och sitter nu och slevar i mig för fulla muggar. Igår hade jag två muggar "lassi", och den här är den första för idag. Min mage kommer att vara så glad för alla probiotiska bakterier den nu får i sig, som den annars väldigt sällan får se skymt av.Vanligtvis tycker jag att Yoghurt är för tjockt, för mycket, och mjölken är för tunn för müslin. Men om man blandar de båda så kan man själv bestämma konsistensen! :D
tisdag 1 februari 2011
Utseende spelar visst roll!
Vi hade en konversation på jobbet härom dagen som slutade med att vi diskuterade varandras åldrar. Den äldsta var 28, nästa var 27, en av supervisorna skulle fylla 25 i sommar. När turen kom till mig sa jag att jag bara är ett par månader yngre än vår supervisor, och så klart blev de förvånade. Jag ser inte direkt ut som någon som om 8 månader ska fylla 25. Jag ser snarare ut som någon som just blivit 19 och tagit ett stort steg att flytta hemmifrån, bort från föräldrarnas trygga bo, ut i vida världen.
Ibland tycker jag det är ganska komiskt att folk tror jag är 5 år yngre än vad jag egentligen är. Men just nu börjar det faktiskt bli lite irriterande. Varför ska folk hela tiden döma andra efter utseendet? Jag har också funderat ifall hårfärgen spelar roll? Ser man yngre ut som blond och äldre som mörkhårig, eller tvärtom?Fast för det mesta bryr jag mig inte, brukar skratta bort det istället, och nöja mig med att då jag är 40 så kommer jag förhoppningsvis se ut som om jag bara är 35 :) och det är väl DÅ man VILL se yngre ut? Eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)