tisdag 23 februari 2010

Att föda en berättelse

Ibland finns berättelsen bara där, det kanske är en hel historia som måste berättas, eller bara en kort liten scen. Den finns där, helt klart och färdigt och det ända du måste göra är att skriva ner den på papper. Då har man tid att fundera på formuleringar och vilka ord som passar bättre.

Ibland finns bara halva berättelsen, slutet eller början och det är upp till dig själv att skriva resten. Det kan vara svårt och ibland hittar man inga slutet eller början, och måste då klämma dit nånting som nästan passar eller inte alls. Annars har man en halvfärdig berättelse, och såna är inga kul. Det är sån som man nästan får mardrömmar av. Som man grubblar över på bussen, på tåget, på metron, på spårvagnen, i skolan på föreläsnignarna, på rastena, i duschen, i köket, i sängen... men inte kommer fram till något vettigt alls.
Sen finns de här idéerna som är helt solen-skiner-fåglarna-kvittrar underbara, men du har ingen aning hur du ska få ner den på papper eller i vilken form. Första person eller tredje? Huvudperson eller allvetande?

Tidigare har jag börjat med en person, gett henne namn, utseende och kompisar, och sen har berättelsen skrivit sig själv därifrån. Ibland börjar jag med platsen, och upptäcker sen att det bor ju massa folk där!
Och sen kommer det oundvikliga: åt vilket håll ska de gå? ska de svänga vänster eller höger? Ska de bli ihop eller inte? Ska föräldrarna skilja sig, eller gifta sig? osv.... och sen lämnar historien där. Halvfärdig, halvmogen, med dussinet sidor text som väntar på att få tillökning. Som väntar på att få ett slut.
Så, poängen här är att jag skulle komma fram till att jag läst om ett nytt sätt att skriva bok. Det kallas Phases på engelska, faser på svenska antar jag. Jag har aldrig förut prövat på något sånt här. Tidigare har jag skrivit kort disposition vad som ska hända (om jag alls skrivit). Med faser så skriver man hela boken som t.ex. franska streck eller numrerade. Och varje kort scen får ett eget streck/siffra.
Det är ganska kul att göra, för då är det som om man skriver hela boken, fast snabbare, och man behöver inte bekymmra sig om detaljerna - de lägger man till senare.

Jag var rädd att min pågående berättelse skulle sluta som ovan - utan slut, ett halvfärdigt litet monster - men bestämde mig för att pröva den här Phases-tekniken och just nu har jag 56 olika faser och har strukturerar dem så att jag ser vilken dag det är. (ska just börja på fredagen den 12... men funderar starkt på att förskjuta hela berättelsen med en dag så jag får fredagen den 13 hehe (man kan hitta på allt möjligt kul med fredagen den 13 :D ))
Berättelsen som jag pratar om är till min syster, för jag lovade att jag skulle skriva en bok åt henne nån gång, så jag måste, absolut måste få den färdig! :) (men det är mest för mig själv jag skriver den) Jag vet ännu inte hur lång hela berättelsen kommer att bli, men jag tippar på att jag inte kommit ens en fjärdedel ännu om än en femtedel ens. Och den har just bara börjat, jag öppnade dörren och hittade en hel värld där, en hel värld som jag ska skriva om. :)
Oturligt nog krockar den vanliga världen med fantasivärlden alltför ofta. (som idag: jag skulle fara till Uni och programmera i några timmar och sen fara på föreläsning. Jag öppnade datorn och samtidigt slogs dörren upp till den här fantastiska världen som jag hittat, och jag kunde inte stänga dörren. Ville inte.

Orsaken till att jag skriver så mycket här nu är att jag försöker övertyga mig själv om att jag borde studera istället för att skriva. Inte öppna filen, inte öppna filen. Jag vet att om jag börjar skriva på berättelsen så tar det minst en timme innan jag är tillbaka i kroppen, och jag borde verkligen studera eftersom jag har tre tenter nästa vecka och en tent därpå följande vecka... men berättelsen kallar...
fredagen den 13 ropar med hög röst: hitta på nånting kul som ska hända idag, hitta på nånting underligt...
och jag svarar: Jo, det är på fredagen den 13 som Mia ser Jesse för första gången... och blir förälskad i honom... och Jesse är inte glad för det, faktiskt så kommer han att beteé sig som om han hatar henne... och det gör han... och jag vet varför, men det gör inte Mia.

1 kommentar:

  1. Mycket intressant att läsa ditt inlägg. Har du varit inne på min hemsida www.kimselius.se och kikat under Författartips? Där berättar jag om "Gula-lappar-tekniken". Ett bra sätt att få boken att bli färdig. Fungerar för mig! Och för många andra som har skrivit och tackat mig för tipset.

    Berätta för mig vad du tycker om "Gula-lappar-tekniken" och om det fungerar för dig.

    Kramisar Kim

    SvaraRadera