Proofcopy

jag har just skickat iväg min order av en proofcopy till Then Came Mary... den beräknas anlända 16 augusti! <.< varför måste USA vara så långt borta?!?

I alla fall, efter lite flummande med omslaget. Deras mall var liten så in i attan, och jag förminskade min bild enligt mallen, och sen klagar de på att det är för lite dpi i mitt omslag (bilden blir för pixelartad).
Så jag struntade i att krympa bilden till mall-storleken, och då gick den igenom (jag har säkert 100-tals dpi mer än vad de vill ha, men de klagade inte).
Nu väntar jag bara på 16 augusti :)

Så här blir omslaget att se ut

Och medans jag väntar fortsätter skrivandet och planerandet. Den nyaste idén heter Getting Even, och det är allt jag tänker berätta om den, för resten kommer skrivas i november ;)

Precis som Meg Cabot

Meg Cabot skriver på sin hemsida "If I can do it, so can you." Det handlar alltså om att bli författare (igen :) ) Allt flera gånger tänker jag "om han/hon kan göra det, så kan jag också." Varje gång jag ser på hennes video blir jag inspirerad att skriva.

Jag filar just nu på Then Came Mary (igen). Jag har "träffat" Mary och hennes jobbarkompisar och de verkar inte alls lika tråkiga som de låter i första utkastet. De låter faktiskt riktigt roliga. Första kapitlet är nu mera intressant än vad det var förut och jag känner mig mera positiv till att det här kan bli en riktigt bra bok när jag är färdig.
Jag vill skriva så många böcker att jag får totalstopp och inte skriver nånting för jag kan inte bestämma mig för vilken berättelse jag ska skriva på. Jag väljer alltid en och börjar, sen ändrar jag mig tio gånger och slutar skriva totalt. Den här gången tänker jag fixa TCM färdigt innan jag skriver på nåt annat. Nu åter till manuset.

Vattenmelon

Varje gång jag äter vattenmelon förflyttas jag hem till mina föräldrars hus, en stekhet sommardag då mamma hade köpt hem en gigantisk vattenmelon som vi gick och åt av. I början var den kall och svalkande, men allteftersom dagen gick blev den varmare och vattnigare och soggigare. Men jag minns fortfarande smaken, ljuvligt fräsh i hettan.

Idag hade jag vattenmelon till frukost, för jag ville vara lite nyttig (och så "råkade" det sig ju att ett paket vattenmelonskivor hade hittat hem till mig från affären.) Medan jag mumsade tänkte jag på varma sommardagar.

Nyttigheten sträckte sig ju inte så långt, eftersom en chokladpralinask också "hittat" vägen hem till mig och pralinerna bara ropade "smaka mig, smaka mig!" Så till frukost har jag också haft en choklad tryffel pralin. Choklad smakar aldrig så gott som på morgonen. Dessvärre brännde jag min tunga igår, så den kan inte känna smak så bra idag, och nästan allt jag stoppar i munnen gör att tungan tar ont. Jag borde köpa glass (om man nu ens behöver ha en ursäkt för att köpa glass)

Hunger

Något som är jobbigt att jobba i ett "uteköpcenter" (där finns byggnader med allt från byggnadssaker till mat till babykläder och telefoner och träningslokaler, med en stor parkering i mitten) är att man alltid går förbi ett matställe när man ska hem.
Burger King, Pizza Hut och KFC är inte så svåra att ignorera, ångorna som kommer därifrån är inte direkt aptitretande. Men när jag har jobbat 5 timmar i sträck, utan lunchpaus och sen går hem, så går jag förbi Subway vars fläkt blåser ut varm mat-luktande luft precis där jag passerar, då kurrar det lite extra i magen och saliven börjar rinna och jag tänker på den krispiga salladen mellan de varma brödbitarna fyllda med grönsaker, ost och rödlök.

Nackdelen är ju då att jag kan koka fem mål mat hemma med den pengasumman som går åt att köpa en fot lång Subway.

Lagom mör

Var ju och spelade fotboll med arbetskollegorna igår, Söndag, på kvällen. Det var vindigt och blåsigt och håret var mest i vägen. Likaså jag. Jag vet inte hur de räknar målen eller räddningarna, jag var fullt upptagen med att störa motståndarna så mycket som möjligt genom att vara ivägen.

Jag kan inte säga att jag är bra på fotboll, men markera, det kan jag. För det mesta höll jag mig på "hemmaplan" och gick i vägen för de som ville göra mål. Tror jag var ganska bra. Lyckades träffa bollen med mitt smalben (ont så sjutton) och på så sätt hindra ett mål (yay för mig!) sen var den enda andra kvinnliga spelaren (vi var alltså bara två kvinnor där) och jag i slagsmål om bollen. Hon sparkade mig i vänstra knäet samtidigt som jag sparkade på bollen (det var väl bollen hon siktade på och jag råkade slänga mitt knä ivägen) det gick så snabbt att jag egentligen inte har nån aning om hur det gick till för hon stod på min högra sida, och blåmärket är på vänstra sidan om vänstra knäskålen.

Buckla blev det i alla fall, stor och präktig, och mitt lag förlorade med typ 7 mot 11, varav majoriteten av våra mål var stora dispyter då majoriteten av spelarna ropade i munnen på varandra om det var stolpe eller inte (vi använde kläd och väsk-högar som målposter)

Så går det om man spelar fotboll i England med fotbollsfantaster.

Ni skulle bara se hurdan trafikstockning det är då Leyton Oriental spelar på hemma plan (jag bor ju i Leyton). En dag då jag gick hem från jobbet undrade jag vad som hänt då det stod två polisbilar parkerade utanför tunnelbanestationen och lite längre neråt gatan stod poliser utposterade på var sida om korsningen. Jag funderade ett tag på varför, om det var nåt viktigt som hände här och kikade runt om jag kunde se några viktiga personer. Då först upptäckte jag att de flesta människor bar kläder i samma färg och ropade slagvisor och stojade och stimmade (japp, jag är väldigt medveten om min omgivning)

En sak har jag i alla fall lärt mig. När det gäller fotboll - håll dig borta från strömmen och undvik tunnelbanan... faktiskt, undvik all kommunal transport om möjligt, för det går inte att få ens en tå in.

Jag har vunnit en bok!

Jag menar titta på den! Vem blir INTE kär i omslaget?

Jag brukar annars inte vara med i tävlingar, för jag brukar så sällan vinna. Men den här gången var det bara att kommentera, och vara med i utlottningen av De ickesynliga. Och döm om min förvåning när jag kollade Ett hem utan böcker bloggen och konstaterade att en lycklig Tereseh, kommentar nummer 17, hade vunnit. Inte förrän jag klickade på länken till den lyckliga vinnaren insåg jag att länken förde mig till MIN blogg! och att vinnaren var JAG! jag måsta flera gånger kolla att det verkligen var jag.
Sen skuttade jag runt av lycka, jag har vunnit en bok!! De ickesynliga av Fredrik Härén. Jag skulle ändå ha köpt boken om jag inte hade vunnit, för den verkar så spännande, och jag gillar det gröna omslaget skarpt!

*dansar runt i rummet*
Jag vann en boo-ook!

En del av mig vill ha den NU, här i London, och läsa den GENAST!

En annan del av mig säger "Snälla du, titta på högen av böcker du tänker släpa med dig hem, din väska kommer att väga mer än 20 kg och du kommer att måsta betala extra på flygplatsen för att de ska checka in din övertunga väska. Det är bättre om de skickar den till dina föräldrar, så behöver du inte bekymmra dig om det."

Vilket som. Jag är så överglad att jag struntar i om jag måste betala extra för min väska på flyget. Boooook!

(Japp, jag borde gå med i en bookaholics anonymous, det här kan inte vara hälsosamt.)

Varför vissa personer inte passar i 9-5 jobb

De förväntar sig helt enkelt mer utav sig själva och nöjer sig inte med att jobba och kunna betala räkningarna, huset/lägenheten och mat på bordet. Vem vill inte vara rik? Men vissa nöjer sig med ett jobb som de "klarar" sig på. Andra inte. Jag har insett att jag tillhör den andra kategorin.
Jag vill inte jobba för att kunna betala räkningar och mat etc. Jag vill jobba för att jag tycker om jobbet. Jag vill ha ett sånt jobb, som jag tycker så mycket om att jag skulle kunna sova på jobbet för att få allting gjort som jag vill ha gjort.
Det som stör mig är att jag ännu inte hittat det jobbet. Författare känns ju inte riktigt som ett jobb (inte nu i alla fall). Jag har sett rätt mycket på NCIS (Dagens understatement - jag är helt obsessed av NCIS) och är så avundsjuk på karaktärerna där, för de verkar veta vad de vill göra - speciellt Abby, the forensic scientist, som ibland konsumerar stora mängder koffein, för hon vill inte sova innan hon gjort jobbet färdigt. Eller Tony, som sovit under sitt skrivbord, eftersom han jobbade så sent och han tyckte det inte var nån vits att fara hem och sova, för han skulle upp på jobb inom några timmar igen. Han har tandborste och tandkräm och en kudde i en av arkiv lådorna, och en extra skjorta i en annan (sockor också tror jag, men är inte lika säker över det, eftersom han en gång hängde sina sockor på tork över en skrivbords-lampa när det regnade utomhus.
Det verkar lite obsessed, och "leva för att arbeta, inte arbeta för att leva"-aktigt, men jag gillar tanken. Jag vill inte arbeta för att kunna leva. Jag vill leva för att arbeta, och jag vill gilla mitt arbete! (Inte som majoriteten av jordens befolkning som arbetar för att kunna leva)
Undrar om ett sånt arbete existerar i verkligheten?