tid

Ibland går tiden otroligt långsamt, så man kan knappt hålla sig tills dagarna har gått till ett visst datum, eller klockan har snurrat ett visst antal varv...
Men på den senaste tiden har klockan fått fnatt och snurrar med 300 rpm, och solen hoppar upp, vandrar sin bana och dyker ner för att sen lika kvickt studsa upp igen på andra sidan jorden. Dagarna bara far.
Just den här veckan har dagarna nästan susat förbi i ljusets hastighet, för jag har haft så mycket på gång när det är årsfestvecka och allt. Men imorgon är det årsfest, så nästa vecka kommer att vara betydligt lugnare.

Den här veckan började jag jobba på Norsen igen - skolan som jag jobbade som matematik, fysik och kemilärare på för ett år sedan. Nu är jag "skolgångsbiträde" - vilket för vanliga dödliga översätts till assistent (jag hade jätte kul när jag fick veta vad min "titel" heter och påpekade för specialläraren att eleverna skulle nog bli skrämda av mig om jag presenterades som skolgångsbiträde)
Så jag är assistent och hjälper elever i nöd... och lärare också för den delen :) Det är ett jätteroligt arbete, mycket roligare än att vara lärare faktiskt.
Som lärare var jag ansvarig för eleverna, skulle hålla ordning på klassen, se till att de lär sig, att de hänger med, att de uppför sig, att de följer skolans regler, gå på lärarmöten, förbereda lektioner, rätta prov, göra prov, kolla läxor, förhör etc. etc. (så underskatta aldrig en lärares arbete)
Som assistent behöver jag "bara" vara där, och hjälpa till där det behövs, gå ut med några elever som behöver arbetsro när det är för mycket ljud i klassrummet... jag får helt enkelt jobba mer med barnen än med ämnet och det gillar jag.
Okej, visst kan barn ibland vara helt olidliga, vissa kan ha fel attityd, en del kan aldrig vara tysta, andra kan inte sitta stilla... men de är barn och de kan vara åh så underbara!
Det bästa är att de kan överraska en totalt. Ibland kommer det påståenden och frågor som man själv inte ens tänkt på att fundera på, och ibland kommer det uttalanden som man bara inte kan låta bli att le åt.

Jag älskar barn, och jag hoppas jag kommer att få arbeta med barn i framtiden, men knappast som lärare, hellre som assistent isåfall.

Nu ska jag gå och göra nånting nyttigt med min "lediga" fredag (träff med ordförande angående införskaffningen av skumplast kl 12 och förkör inför årsfesten senare ikväll)

Vad som får mig att fortsätta

1. Jag har lovat min lillasyster att jag ska skriva en bok åt henne, den skulle få vara precis hur jag ville ha den, bara hon skulle få läsa den nån gång.

2. Jag vill så jätte mycket hålla i en bok, bläddra i den och kunna tänka: Det var jag som satte dit de där orden, det var jag som skrev alla de där meningarna.

3. Jag vill ha min bok i min bokhylla.

4. Jag vill berätta den här berättelsen och låta andra läsa den också. Jag vill att folk ska älska den, hata den, köpa den, låna den, läsa den, drömma om den, och också någon gång i framtiden kanske skriva fan-fiction om den.

5. Men den största orsaken som får mig att fortsätta är att jag själv vill läsa den!

Och så har jag gjort pärmbilden färdig redan, och det är ju synd om den inte skulle få ett innehåll... :)

Det gäller att prioritera

Dessvärre är jag inte så bra på att göra det. Jag brukar skriva en massa listor på saker jag måste göra. I början följer jag listorna och stryker av efter att varje sak är gjord, men ju längre tid som går så förfaller själva idén. Listan känns inte kul längre och jag prioriterar inte sakerna som står på den lika mycket. Sen lämnar jag bara bort listorna.
Jag hade för ett tag sedan en lista där det stod "Komma igenom alla kurser." (dvs. att jag skulle klara av alla kurser som jag går (4 st)).
Lite längre ner på listan stod "Skriva Kandidat."
Jag kom så långt att jag vet att jag ska skriva om Eulers ekvation, och lånade tom. en bok om det från bibban. Men där stannade det.

Likadant med kurserna. Det stannade bara av. Programmeringskursen är den enda som jag tror jag kommer att komma igenom utan darr på ribban, och det är bara för att de hade obligatoriska övningstillfällen där man skulle sitta i en datorsal tillsammans med 30-40 andra studerande och programmera. Det var kul och jag lärde mig många saker. Och när jag körde fast behövde jag bara räcka upp handen, precis som man gjorde i grundskolan, och så kom assistenterna och hjälpte. De andra kurserna har jag varit mera frånvarande än närvarande på och jag har frågar mig själv många gånger varför.

Jag sa till mig själv i början av den här terminen att jag skulle åtminstone vara närvarande på föreläsningarna och jag skulle efter varje föreläsning läsa igenom materialet en gång så jag inte skulle behöva råplugga dagen innan tenten. Det höll inte ens en vecka, sen var jag tillbaka i, "ojdå, nu har föreläsnignen redan börjat, äh jag far dit på nästa rast" och så fortsatte det tills jag inte ens iddes ta mig hemmifrån för jag visste att jag inte skulle gå på föreläsnignen.
Då kunde jag ju lika bra stanna hemma och städa, plugga eller räkna någon av räkneövningarna. men det var inget annat än tankar. Några gånger pluggade jag faktiskt. Sen hittade jag på andra saker att göra. Jag hade kanin ett tag. Blev allergisk. Måsta städa massor varje dag, och städa buren och mata henne och gosa med henne. Då hade ja gen ursäkt att vara "lite" sen till föreläsnignarna. Men sen måsta jag ge bort henne, för jag kunde inte vara i min egen lägenhet. Och då måsta jag städa grundligt efter att hon for.
Och så var jag deppad efter att hon for.
Och sen började jag tänka på inredning, och hur kul det skulle vara att få göra nånting med händerna, flytta möbler, sy gardiner, kuddfodral etc.

Sen dess har jag allvarligt funderat på inrednign och tänker söka in till diverse inredar-linjer i diverse skolor.
När jag säger att jag studerar matte och folk ser mina teckningar så har de alltid undrat varför jag valde matte och inte någon konstlinje så jag skulle kunna jobba på min talang.
Min ursäkt var att man har större chans att få jobb som mattelärare än som bildkonstlärare.
Men nu har jag börjat hålla med dem; varför valde jag inte en utbildning med inriktning på konst?
För det är det jag gör när jag borde studera matte: jag sitter och ritar och planerar hur jag skulle designa köket om jag skulle ha råd. När jag nu säger åt folk att jag tänker byta riktning så frågar de om jag inte ska gå matte-utbildningen färdigt först.
Jag vet inte, vi får se vad som händer. Men i den här takten så ser det inte så hävt ut på kandidatfronten. Och då kommer förebråelserna "man ska avsluta det man startat!" och "Varför ger du upp nu när du ändå är så nära?"
Jag ger inte upp. Jag lägger det bara åt sidan för det ingår inte i min plan för tillfället.
Jag kommer inte att jobba som lärare på heltid i framtiden. Jag vet att man aldrig ska säga aldrig men jag har redan prövat på lärarjobbet, ett år räckte. Jag vet att det kan vara ganska inspirerande att jobba som lärare, men det är inget som passar mig i längden. Det var för enformigt. Samma elever, samma lärare, samma argument, samma kommentarer, samma problem, samma stress med proven och vitsorden, samma kurser...

Jag kanske ställer för stora krav på livet, men det är mitt liv och jag tänker se till att det uppfyller mina krav. Må det vara med eller utan Kandidat i Naturvetenskaperna.

Har jag inte då slösat bort 5 år av mitt liv?
Om jag skulle ångra de här 5 åren skulle de kanske vara bortslösade,
men jag ångrar ingenting

Bilden är tagen samma dag som jag måsta lämna bort Lizzy, min albino dvärgvädurskanin.
Hon brukade göra glädjeskutt och kana ihop mattan i köket och vardagsrummet genom att springa snabbt fram och tillbaka, samt äta bort mattfransarna. När jag kom hem från skolan och släppte ut henne ur buren brukade hon hoppa knorrande runt mina ben. Hon är nu lyckligt tillbaka hos uppfödaren och jag saknar henne någor oerhört.

Någon som vill köpa en säng?


eller ett bord? :)

Att föda en berättelse

Ibland finns berättelsen bara där, det kanske är en hel historia som måste berättas, eller bara en kort liten scen. Den finns där, helt klart och färdigt och det ända du måste göra är att skriva ner den på papper. Då har man tid att fundera på formuleringar och vilka ord som passar bättre.

Ibland finns bara halva berättelsen, slutet eller början och det är upp till dig själv att skriva resten. Det kan vara svårt och ibland hittar man inga slutet eller början, och måste då klämma dit nånting som nästan passar eller inte alls. Annars har man en halvfärdig berättelse, och såna är inga kul. Det är sån som man nästan får mardrömmar av. Som man grubblar över på bussen, på tåget, på metron, på spårvagnen, i skolan på föreläsnignarna, på rastena, i duschen, i köket, i sängen... men inte kommer fram till något vettigt alls.
Sen finns de här idéerna som är helt solen-skiner-fåglarna-kvittrar underbara, men du har ingen aning hur du ska få ner den på papper eller i vilken form. Första person eller tredje? Huvudperson eller allvetande?

Tidigare har jag börjat med en person, gett henne namn, utseende och kompisar, och sen har berättelsen skrivit sig själv därifrån. Ibland börjar jag med platsen, och upptäcker sen att det bor ju massa folk där!
Och sen kommer det oundvikliga: åt vilket håll ska de gå? ska de svänga vänster eller höger? Ska de bli ihop eller inte? Ska föräldrarna skilja sig, eller gifta sig? osv.... och sen lämnar historien där. Halvfärdig, halvmogen, med dussinet sidor text som väntar på att få tillökning. Som väntar på att få ett slut.
Så, poängen här är att jag skulle komma fram till att jag läst om ett nytt sätt att skriva bok. Det kallas Phases på engelska, faser på svenska antar jag. Jag har aldrig förut prövat på något sånt här. Tidigare har jag skrivit kort disposition vad som ska hända (om jag alls skrivit). Med faser så skriver man hela boken som t.ex. franska streck eller numrerade. Och varje kort scen får ett eget streck/siffra.
Det är ganska kul att göra, för då är det som om man skriver hela boken, fast snabbare, och man behöver inte bekymmra sig om detaljerna - de lägger man till senare.

Jag var rädd att min pågående berättelse skulle sluta som ovan - utan slut, ett halvfärdigt litet monster - men bestämde mig för att pröva den här Phases-tekniken och just nu har jag 56 olika faser och har strukturerar dem så att jag ser vilken dag det är. (ska just börja på fredagen den 12... men funderar starkt på att förskjuta hela berättelsen med en dag så jag får fredagen den 13 hehe (man kan hitta på allt möjligt kul med fredagen den 13 :D ))
Berättelsen som jag pratar om är till min syster, för jag lovade att jag skulle skriva en bok åt henne nån gång, så jag måste, absolut måste få den färdig! :) (men det är mest för mig själv jag skriver den) Jag vet ännu inte hur lång hela berättelsen kommer att bli, men jag tippar på att jag inte kommit ens en fjärdedel ännu om än en femtedel ens. Och den har just bara börjat, jag öppnade dörren och hittade en hel värld där, en hel värld som jag ska skriva om. :)
Oturligt nog krockar den vanliga världen med fantasivärlden alltför ofta. (som idag: jag skulle fara till Uni och programmera i några timmar och sen fara på föreläsning. Jag öppnade datorn och samtidigt slogs dörren upp till den här fantastiska världen som jag hittat, och jag kunde inte stänga dörren. Ville inte.

Orsaken till att jag skriver så mycket här nu är att jag försöker övertyga mig själv om att jag borde studera istället för att skriva. Inte öppna filen, inte öppna filen. Jag vet att om jag börjar skriva på berättelsen så tar det minst en timme innan jag är tillbaka i kroppen, och jag borde verkligen studera eftersom jag har tre tenter nästa vecka och en tent därpå följande vecka... men berättelsen kallar...
fredagen den 13 ropar med hög röst: hitta på nånting kul som ska hända idag, hitta på nånting underligt...
och jag svarar: Jo, det är på fredagen den 13 som Mia ser Jesse för första gången... och blir förälskad i honom... och Jesse är inte glad för det, faktiskt så kommer han att beteé sig som om han hatar henne... och det gör han... och jag vet varför, men det gör inte Mia.

Böcker

Om det är nånting jag är beroende av (förutom då luft, mat och vatten) så är det böcker. Jag har inte läst alla mina böcker, inte ens hälften är lästa tror jag (hups?) men jag köper ändå fler och fler. Senaste införskaffningarna är en bok på engelska om huden (Good skin), och hur man får huden att må bra (den är ju kroppens största organ) men jag minns inte vad författaren heter. Den var i alla fall på rea, så då var det ju självklart att jag måsta köpa den, eller hur? (yeah, right...)

Samtidigt, också på rea, köpte jag en bok av Ursula K. Le Guin, en av mina favoritförfattare. Boken heter Pimeälipas, och ja, den är på finska. Det är den första skönlitterära bok på finska som jag nånsin köpt. Och jag har ingen aning om vad en Pimeälipas är för något... bara att det är mörkt... :) titeln är Darkness Box på engelska.
Den tänker jag läsa nån gång... gärna så fort som möjligt :)
Andra böcker som jag tänker läsa nån gång är de ca 40 Agatha Christie böcker som jag tack vare finlandssvenska ankdammen lyckades roffa åt mig, helt gratis! (okej, jag måsta betala bussbiljett till Åbo fram och tillbaka för att hämta böckerna) samt de ca 40 extra böckerna som kom med i samma härva. Helt plötsligt var jag 82 böcker rikare! :D och lyckades på nåt underligt vänster få dem att rymmas i bokhyllan.

Nu behöver jag en ny bokhylla... eller två... eller tre... :)
Min dröm är att ha ett eget litet bibliotek när jag blir gammal. Och kunna berätta vad som händer i alla böcker, bara genom att titta på pärmen. Det skulle vara coolt. Jag skulle bli en biblioteks tant som kan allt om alla böcker XD (okej, kanske inte riktigt allt, men man kan ju alltid drömma :) )
Och det som skulle vara pricken över i:et skulle vara att ha en bokhylla full med mina egna böcker <3


Om man kan drömma så kan man ju lika gärna drömma stort :) och jag tänker inte sluta drömma förräns den där bokhyllan är full.
och kan hon: http://kim-m-kimselius.blogspot.com/ så kan jag också! :)

AHK-minisits på klubben!

Be there or be squared! :D