Vattenmelon

Varje gång jag äter vattenmelon förflyttas jag hem till mina föräldrars hus, en stekhet sommardag då mamma hade köpt hem en gigantisk vattenmelon som vi gick och åt av. I början var den kall och svalkande, men allteftersom dagen gick blev den varmare och vattnigare och soggigare. Men jag minns fortfarande smaken, ljuvligt fräsh i hettan.

Idag hade jag vattenmelon till frukost, för jag ville vara lite nyttig (och så "råkade" det sig ju att ett paket vattenmelonskivor hade hittat hem till mig från affären.) Medan jag mumsade tänkte jag på varma sommardagar.

Nyttigheten sträckte sig ju inte så långt, eftersom en chokladpralinask också "hittat" vägen hem till mig och pralinerna bara ropade "smaka mig, smaka mig!" Så till frukost har jag också haft en choklad tryffel pralin. Choklad smakar aldrig så gott som på morgonen. Dessvärre brännde jag min tunga igår, så den kan inte känna smak så bra idag, och nästan allt jag stoppar i munnen gör att tungan tar ont. Jag borde köpa glass (om man nu ens behöver ha en ursäkt för att köpa glass)

Hunger

Något som är jobbigt att jobba i ett "uteköpcenter" (där finns byggnader med allt från byggnadssaker till mat till babykläder och telefoner och träningslokaler, med en stor parkering i mitten) är att man alltid går förbi ett matställe när man ska hem.
Burger King, Pizza Hut och KFC är inte så svåra att ignorera, ångorna som kommer därifrån är inte direkt aptitretande. Men när jag har jobbat 5 timmar i sträck, utan lunchpaus och sen går hem, så går jag förbi Subway vars fläkt blåser ut varm mat-luktande luft precis där jag passerar, då kurrar det lite extra i magen och saliven börjar rinna och jag tänker på den krispiga salladen mellan de varma brödbitarna fyllda med grönsaker, ost och rödlök.

Nackdelen är ju då att jag kan koka fem mål mat hemma med den pengasumman som går åt att köpa en fot lång Subway.

Lagom mör

Var ju och spelade fotboll med arbetskollegorna igår, Söndag, på kvällen. Det var vindigt och blåsigt och håret var mest i vägen. Likaså jag. Jag vet inte hur de räknar målen eller räddningarna, jag var fullt upptagen med att störa motståndarna så mycket som möjligt genom att vara ivägen.

Jag kan inte säga att jag är bra på fotboll, men markera, det kan jag. För det mesta höll jag mig på "hemmaplan" och gick i vägen för de som ville göra mål. Tror jag var ganska bra. Lyckades träffa bollen med mitt smalben (ont så sjutton) och på så sätt hindra ett mål (yay för mig!) sen var den enda andra kvinnliga spelaren (vi var alltså bara två kvinnor där) och jag i slagsmål om bollen. Hon sparkade mig i vänstra knäet samtidigt som jag sparkade på bollen (det var väl bollen hon siktade på och jag råkade slänga mitt knä ivägen) det gick så snabbt att jag egentligen inte har nån aning om hur det gick till för hon stod på min högra sida, och blåmärket är på vänstra sidan om vänstra knäskålen.

Buckla blev det i alla fall, stor och präktig, och mitt lag förlorade med typ 7 mot 11, varav majoriteten av våra mål var stora dispyter då majoriteten av spelarna ropade i munnen på varandra om det var stolpe eller inte (vi använde kläd och väsk-högar som målposter)

Så går det om man spelar fotboll i England med fotbollsfantaster.

Ni skulle bara se hurdan trafikstockning det är då Leyton Oriental spelar på hemma plan (jag bor ju i Leyton). En dag då jag gick hem från jobbet undrade jag vad som hänt då det stod två polisbilar parkerade utanför tunnelbanestationen och lite längre neråt gatan stod poliser utposterade på var sida om korsningen. Jag funderade ett tag på varför, om det var nåt viktigt som hände här och kikade runt om jag kunde se några viktiga personer. Då först upptäckte jag att de flesta människor bar kläder i samma färg och ropade slagvisor och stojade och stimmade (japp, jag är väldigt medveten om min omgivning)

En sak har jag i alla fall lärt mig. När det gäller fotboll - håll dig borta från strömmen och undvik tunnelbanan... faktiskt, undvik all kommunal transport om möjligt, för det går inte att få ens en tå in.

Jag har vunnit en bok!

Jag menar titta på den! Vem blir INTE kär i omslaget?

Jag brukar annars inte vara med i tävlingar, för jag brukar så sällan vinna. Men den här gången var det bara att kommentera, och vara med i utlottningen av De ickesynliga. Och döm om min förvåning när jag kollade Ett hem utan böcker bloggen och konstaterade att en lycklig Tereseh, kommentar nummer 17, hade vunnit. Inte förrän jag klickade på länken till den lyckliga vinnaren insåg jag att länken förde mig till MIN blogg! och att vinnaren var JAG! jag måsta flera gånger kolla att det verkligen var jag.
Sen skuttade jag runt av lycka, jag har vunnit en bok!! De ickesynliga av Fredrik Härén. Jag skulle ändå ha köpt boken om jag inte hade vunnit, för den verkar så spännande, och jag gillar det gröna omslaget skarpt!

*dansar runt i rummet*
Jag vann en boo-ook!

En del av mig vill ha den NU, här i London, och läsa den GENAST!

En annan del av mig säger "Snälla du, titta på högen av böcker du tänker släpa med dig hem, din väska kommer att väga mer än 20 kg och du kommer att måsta betala extra på flygplatsen för att de ska checka in din övertunga väska. Det är bättre om de skickar den till dina föräldrar, så behöver du inte bekymmra dig om det."

Vilket som. Jag är så överglad att jag struntar i om jag måste betala extra för min väska på flyget. Boooook!

(Japp, jag borde gå med i en bookaholics anonymous, det här kan inte vara hälsosamt.)

Varför vissa personer inte passar i 9-5 jobb

De förväntar sig helt enkelt mer utav sig själva och nöjer sig inte med att jobba och kunna betala räkningarna, huset/lägenheten och mat på bordet. Vem vill inte vara rik? Men vissa nöjer sig med ett jobb som de "klarar" sig på. Andra inte. Jag har insett att jag tillhör den andra kategorin.
Jag vill inte jobba för att kunna betala räkningar och mat etc. Jag vill jobba för att jag tycker om jobbet. Jag vill ha ett sånt jobb, som jag tycker så mycket om att jag skulle kunna sova på jobbet för att få allting gjort som jag vill ha gjort.
Det som stör mig är att jag ännu inte hittat det jobbet. Författare känns ju inte riktigt som ett jobb (inte nu i alla fall). Jag har sett rätt mycket på NCIS (Dagens understatement - jag är helt obsessed av NCIS) och är så avundsjuk på karaktärerna där, för de verkar veta vad de vill göra - speciellt Abby, the forensic scientist, som ibland konsumerar stora mängder koffein, för hon vill inte sova innan hon gjort jobbet färdigt. Eller Tony, som sovit under sitt skrivbord, eftersom han jobbade så sent och han tyckte det inte var nån vits att fara hem och sova, för han skulle upp på jobb inom några timmar igen. Han har tandborste och tandkräm och en kudde i en av arkiv lådorna, och en extra skjorta i en annan (sockor också tror jag, men är inte lika säker över det, eftersom han en gång hängde sina sockor på tork över en skrivbords-lampa när det regnade utomhus.
Det verkar lite obsessed, och "leva för att arbeta, inte arbeta för att leva"-aktigt, men jag gillar tanken. Jag vill inte arbeta för att kunna leva. Jag vill leva för att arbeta, och jag vill gilla mitt arbete! (Inte som majoriteten av jordens befolkning som arbetar för att kunna leva)
Undrar om ett sånt arbete existerar i verkligheten?

Jobb och jobb och jobb

Jag har just räknat ut att förra veckan jobbade jag ca 39 timmar och den här veckan kommer jag att vara 36 timmar på jobb (om inte mer). Mitt kontrakt säger 28 timmar.
Inte undra på att min rygg knakar och gnäller, och mina fötter känns som ballonger. Jag står ju hela dagarna. Gör ingenting annat än står, och lyfter säckar med sten, sand eller cement eller jord, tunga blomkrukor och annat smått och gott.
Så idag har jag en latdag. Jag ska på jobb kl 16, men tills dess ska jag bara sitta (egentligen halvligga) och inte göra nånting (vilket betyder att jag ser på film och ritar - i det här fallet bilar.)

Så långt har jag ritat en Ford Mustang Shelby GT från 2006, en Nissan Skyline (Den i The Fast and the Furious) och en Dodge Charger (från Fast Five) jag vill ha en sån bil. en med matt färg, inte blänkande som alla andra bilar, utan matt, för det såg så otroligt snyggt ut på bilarna i filmen! Jag tror jag är kär. I en bil.

En annan sak som jag nu lagt till på min lista över saker jag vill göra (den listan som börjar med "Gå barfota på röda mattan") jag vill plocka sönder en bil i smådelar (och kanske plocka ihop den igen). Det mesta jag vill se är om jag klarar av det. Det kan väl inte vara så svårt? Min lillebror gör ju det stup i kvarten dagarna i ända...

Inte min bild, och jag bara önskar att det var min bil.

Det här är alltså en av de senaste skapelserna som jag ritat av. Jag kanske tillochmed lägger upp en bild på min teckning... senare.